Vad är ett hem?

När är ett hem ett hem? Det var frågeställningen när Abir Boukhari skulle kuratera utställningen på Nässjö konsthall. Hon ställde frågan till olika konstnärer. Vad är känslan av ett hem. Vad är ett hem för dem? Abir Boukhari är chef för AllArtNow som är det första centret för samtidskonst i Syrien. Konstnärerna kom ifrån olika delar av världen och deras svar var också väldigt olika.

Diana Jabis verk ”Home Sweet Home” påminner om en traditionell bonad, fast den är gjord på traditionellt arabiskt sätt med guld och svart. Föreställer det gamla Damaskus stadskärna. Det är hemkänslan för henne. Men det Damaskus finns inte längre och Diana bor i Spanien. Diana Jabi har berättat att Damaskus inte är vad hon minns det som och många av gatorna kanske inte finns längre. Det är en mental bild av Damaskus. Diana Jabi var under sommaren 2016 deltagare i konstnärsresidenset i Kultivera i Tranås.

Är vår bild av ett hem en känsla av trygghet? Är det en mental plats där vi samlar våra minnen, hur flyktiga de än är?
I verket ”Cold Breath” av den syriska konstnären Muhammad Ali är det en flyktighet som visas. Det ser ut att vara en spegel med imma på. En osynlig hand skriver och ritar saker i imman. Den simulerar att man andas på en spegel. Egentligen är det en teveskärm med en speglande folie som man har på fönsterrutor ovanpå. Hela verket gjordes på plats i Nässjö. Kanske tur eftersom där finns kunskap och snickerier så att man kunde göra det ganska snabbt.
Aissa Deebi, som är palestinier, hade sagt till Abir att han hade ingen känsla för hem och det fanns ingen plats han kallade hem. Han har bott i USA i många år och bor numera i Schweiz. När hans mamma dog insåg han att det var mamman som var hemmet. Hans fasta punkten i hans tillvaro var mamman. Han har tagit självporträtt med sin mammas huvudduk från olika sidor. Nedanför ligger en tegelsten som symboliserar hemmet, det fasta eller fysiska.

Cecilia Hultman beskrev själv sitt verks som något mitt emellan en skattkarta och en deckargåta. Hennes bakgrund är tecknare vilket man ser på ett par blyertsteckningar. Hon bygger upp verken som en gåta. Ju mer man tittar på verken ju mer ser man att det finns länkar mellan olika delar. Genomgående i hennes verk är växelverkan mellan varm och kallt, lätt och tungt, runt och kvadratiskt. Teckningen har ett skyddspapper omkring sig som sedan går igen i måttbandet som i sin tur har ett gummiband omkring sig och så vidare. Det kan också vara skuggor och andra linjer. Färger som motsvaras på andra sidan. På en liten lapp av rutat papper står det ”This too shall pass”. Det är ett uttryck som förekommer hos olika sufiska diktare och tillskrivs ofta en persisk kung. Man ska tolka det som att alla materiella förhållanden- positiva som negativa - är förgängliga. Ventilationsluckan som man på konsthallen sett som ett problem för att den är i vägen har hon förstärkt. För Cecilia handlar det om att ordna föremålen så att det blir en hemkänsla. När hon kom till Konsthallen första gången hade hon en massa föremål i en bananlåda som hon plockade upp.

Elena Luptak är en slovensk konstnär. När hon fick frågan om hemmet så gjorde hon en film för den här utställningen. Naturen är en viktig plats. Det visar en kvinna som sitter ner filmad bakifrån.
Mafune Gonjo är en japansk konstnär som är verksam i Stockholm. Vad man än tar med sig när man reser så går det sönder. Det mest dystopiska verket av alla. En resväska i läder som är fylld av stavar av glas. Konstnären insisterade att verket skickades med vanlig post till Nässjö och som tur var så klarade det sig utan några skador. Kanske är det här en nyckel till verket att det gått genom en resa som hade kunnat krossa det helt.

Nisrine Boukhari “A Place of Abundance”. En fågels resa. Böcker som ligger i sand. Tolv böcker ligger utspridda på en sandhög. Det är en linje är ritad så att böckerna binds ihop. Linjen fortsätter på uppslaget i böckerna. Sanden skapar en känsla av förgänglighet – man tänker på uttrycket att skriva i sanden. Då blir bara bitarna som är i böckerna kvar när linjerna i sanden suddats ut.

Alfadhels fotografier är uppsatta som en mindmap. Det är en bild på ett arabiskt bröd. Bilderna är associativa. Ett fotografi som föreställer ett nålbrev och så har han skrivit under att det är ett självporträtt. Några bilder förmedlar en slags humor. En soffa som ser ut som att den stått utomhus i decennier med texten ”A diwan for your relax”. Men också allvar en bild visar personer som sitter på en trottoar och en ligger och sover på gräset. Texten ”Fraternité, egalité” står under. Ordet för frihet fattas för att det ska vara Frankrikes motto.

Att vi upplever ordet ”hem” olika är kanske inte så konstigt då det är beroende av våra erfarenheter, ändå är det för oss som bor och lever i fred och frihet ofta något vi tar för givet. Kanske är det för många människor mer och mer ett tillstånd än en plats.

Nohome as a Pattern of Life
Alfadhel, Muhammad Ali, Nisrine Boukhari, Aissa Deebi, Mafune Gonjo, Cecilia Hultman, Diana Jabi, Elena Luptak. Curator: Abir Boukhari
Nässjö konsthall
4 juni - 13 augusti 2016
Nässjö konsthalls webbsida

Dan Nilsson

Text och bild

 

 

 

En plats för konstmöten

Lukten av tjära är det första som möter en när man kommer fram till Mariannelunds station. De kommer från Susanne Demånes nytjärade skulpturer som står på grusplanen mellan husen. Konsten är utspridd på flera platser. Det är en blandning av konstnärer och stilar. Tågen stannar inte som förr i Mariannelund så därför har stationen annekterats för kulturändamål och något av ett nav i Visit15:s verksamhet.

Tomas Ivarssons ljusskulptur ”Transparens” lyser violett mot det mörkt målade Godsmagasinet. Ett verk som kanske bäst kommer till sin rätt lite senare på kvällen.

Åsa Herrgård har gjort en skulptur som hänger i taket på Godsmagasinet. Det är lite rangligt och ömtåligt gjort av bambu, papper, bivax och plexiglas. Inspirerat av båtflyktingarnas båtar ”Att fly är inte att resa” kallar hon den. Avlång och lite cigarrformad påminner den också om en zeppelinare som tyst flyger iväg över himlen.

Konstnärerna Lisa Jeannin och Rolf Schurmanns ställer ut stora fotografier som är fästa vid ett litet skjul som ligger i din lilla dungen bredvid stationen. De har arbetat utifrån ett par släkthistorier där en fransk medeltida riddare ”Chevalier Jeannin möter ängeln Mikael”. Bilderna är också del av en film som man spelar in i Frankrike. Bilderna som är tagna i Bretagne smälter in i miljön kring dem. Gränserna flyter samman mellan då och nu, Frankrike och Mariannelund.

Konsthall Betel är namnet på en nedlagd kyrka som numera är utställningshall. Konstnärerna som ställer ut är svenska och kinesiska. Många av verken behandlar samtidens politiska händelser framför allt i Kina men också Sverige.

Filmen ”Lycka, en femårsplan” visas i ett litet chockrosa rum som är uppbyggt i konsthallen. Det uppstod för några år sedan prat om att man mätte lycka precis som BNP i olika länder. Danmark låg på nummer ett och Sverige på nummer sju. I filmen kommer en framtidskommission från Kina till Mariannelund och ska ta reda på varför de är lyckligare än kineserna som ligger på plats 112. Arbetet med filmen har varit en blandning av dokumentär och idéer från flera kinesiska konstnärer som är med i filmen. Konstnären Janna Holmstedt och dokumentärfilmaren Karin Wegsjö var de som regisserat och filmat i Kina och Sverige. Det är poetiskt, absurt och tankeväckande.

I entrén finns ett videoverk av den kinesiske konstnären Luo Fei. Han slår på sitt bröst medan han ropar ”Folkrepubliken Kina”. Han inspirerades till detta av händelsen då Ordförande Mao utropade Folkrepubliken Kina på Himmelska Fridens torg 1949. På den tiden var högtalarna lite sämre än idag och det uppstod ett vibrerande ljud. För några år sedan kom konstnären på att det lät ungefär likadant när han slog sig på bröstet medan han ropade. Först gjorde han det som ett skämt men det är inte längre så med en alltmer laddad atmosfär i Kina.

På Betels övervåning har Samuel Sander ställt ut bilder och en installation. Det är trasigt, det är spillror och det är utbrända ruiner. Över detta vakar ett stort svart kors. På golvet ligger en svart diskbänk och en liten blomma tittar fram från all bråten som en liten glimt av hopp.

Visit15 i Mariannelund är ett projekt som påbörjades förra året som Visit14 och i det ingår att konstnärer från Sverige, Norge, Kina och Storbritannien skapar platsspecifika installationer i en skog, en järnvägsstation, en 1700-talsby eller en före detta kyrka. Kinesiska konstnärer har också under en period varit boende för att få arbetsro på den svenska landsbygden. Det är också möten mellan äldre hantverkstraditioner, modern design och samtidskonst.

Konsthall Betel
Karin Wegsjö, Janna Holmstedt, Xue Tao, Luo Fei, Maria Ängqvist Klyvare, Samuel Sander, Janeric Johansson.
30 maj - 15 augusti

Mariannelund Station
Lilla konsthallen: Dan Fröberg, På andra sidan spåret: Tomas Ivarsson, Godsmagasinet: Inger Södergren, Carina Andersson, Åsa Herrgård

14 juni - 15 augusti

Dan Nilsson
Text och bild

 
 

En extremfotograf i Tranås

En hyllning till allt det normala säger Karl Larsson om sina fotografier som visas på Eriksbergs museum i Tranås. När man besöker Tranås så är kanske den bild man får mer representativ för Sverige och svenskarna än vad den bild man får om man besöker Stockholm.
En mängd små bilder. En väldigt stor mängd bilder har han tagit. 17724 stycken för att vara exakt.

– En dokumentation av vardagen, kan man väl säga att det bygger på. En massdokumentation. Det är lite frågeställningar kring hur viktiga bilderna är individuellt kontra det kollektiva och hur vi bygger upp våra liv kring mönster. Vi gör ofta liknande grejer. Vi vill gärna ha mönster. Vi vill gärna äta samma tid, vi vill gärna ha tre mål mat, gå upp en viss tid och gå och lägga oss en viss tid, säger Karl Larsson.

En av bilderna är tagen vid en utsiktsplats i Tranås. Staden glöder och ser stor ut. I förgrunden finns ett högt träd. Förr i tiden har det varit en dansbana där. Det kallas för Höganloft.
– Det är väl också att utforska grejer som inte är centrum. Det är inte Göteborg, Stockholm, Malmö eller London. Det är överallt det händer. Också det tråkiga kan vara kul. Vardagsdramatiken, det man går förbi varje dag, det händer något där. Att kunna vara på en plats lite längre och vara och jobba. Att skapa min känsla, min stämning av en bygd eller en stad, berättar han vidare.

Konstnären i köket på Kultivera konstnärsresidens

Karl Larsson var en av deltagarna i Kultivera konstresidens i Tranås förra sommaren och är nu tillbaka bland annat för att göra den här utställningen.
– Det är mer spår av människor än människor. Det är inte så mycket människor som jag fotograferat. Det är i alla fall inte något som jag tycker är så viktigt för skapa stämningen av Tranås, säger Karl Larsson. Han tycker ändå att det är förhållandevis mycket människor på stadens gator och torg.

Många konstnärer söker sig utanför storstadsregionerna och det är en av fördelarna med konstnärsresidenset i Tranås. Det ger möjligheten för konstnärer från hela världen att för en begränsad tidsperiod att bo och arbeta i en mindre stad.
– Det är väl egentligen svårt för städer som Stockholm, Göteborg, Malmö eller Jönköping att konkurrera med megastäder som Berlin eller London. Det som är exotiskt med Sverige är att det är sådana stora ytor, det är sådana volymer där det är tomt, eller nästan tomt, i jämförelse med megametropolerna.

Vissa bilder har han letat efter motiv som inte är vackra men det finns ändå något som är tilltalande. Det kan vara smutsiga industriområden, bakgårdar och gator. Han har ändå hittat något som är tilltalande. Det kan vara kompositionen eller färgerna. Det kan vara något speciellt med platsen.
– Jag vill gärna skapa en nyfikenhetskedja av att man börjar kolla på saker på ett nytt sätt.

Karl Larsson: Av Tranås För Tranås
Eriksbergs Museum
Storgatan 54, Tranås
17 april – 8 maj 2015

Kultivera kulturresidens
Karl Larssons hemsida

Dan Nilsson

Text och bild

Ung konst på Tändsticksområdet

Mantra är en utställning på Tändsticksgränd 24. Initiativtagaren Marcus Appelberg har samlat några av sina gamla klasskamrater från en rad olika konstskolor. Konstnärerna arbetar i väldigt olika tekniker. Det är installationer, video, foto och teckningar. 

Det första konstverket som man möts av är ”Luxurious Red” av Filippa Wikner vilket är en röd matta som fortsätter upp på väggen. Är det konst uppåt väggarna eller konst man kan trampa på? Det är kanske en passande ingång i utställningen. I sin presentation skriver Wikner att hon vill utmana betraktaren i fråga om material och placering. 

Ett konstverk som fångar ens blick är ”Lifeforms” av Alexandra Dahlqvist som är små avbildningar av foster gjorda i screentryck och sedan hopsydda som små figurer och upphängda som en stor mobil. Det är som en mängd potentiella liv som svävar i universum. Det är inte oväntat när man får veta att Alexandra Dahlqvist själv fått barn nyligen. 

Marcus Appelbergs fotografier på arkitektur är inte bara kompositioner och linjer. Det är bilder av fasadhörn, rå betong och texturer. Det som inte visas kan vara något hotfullt bakom fördragna draperier och stängda dörrar. 

Utställningen är blandad och ger ett lite improviserat gör-det-själv intryck. Det är återanvända material som kartong och fotografier är uppsatta direkt på väggen. Det känns att utställningen kommer underifrån. Att det är utställarna själva som satt ihop den och ordnat så att de får ställa ut. Den kan också fungera lite som en termometer över vad som händer på konstskolorna. Ett Mantra är något man upprepar för att få klarhet, för att skärpa sig.

Mantra

Tändsticksgränd 24

21 februari – 8 mars

Dan Nilsson
Text och bild