Begränsningar som inspiration

När Sara Wallgren och Anna Dohrmann bestämde sig för att arbeta ihop fick de iden att de skulle sätta upp begränsningar för vad de fick göra. Ett arbete där processen blev lika viktig som resultatet.
Anna och Sara möttes på den förberedande konstskolan Gerlesborgsskolan. Efter det har de båda studerat vid konsthögskolor Anna vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Sara vid Malmö Konsthögskola. I verket ”Spår av 773 Km” har de två skickat paket till varandra. Sara bor i Berlin och Anna i Björköby, Småland. Innan de började satte de upp regler om hur det skulle gå till. De skulle slå in ett paket i ett vitt A3-papper. Så mycket som möjligt av pappret skulle vara exponerat och slutligen skulle de skicka paketet till varandra. Pappret fick spår efter den långa transporten, det blev fläckar, tejprester, etiketter och skrynklor.
I verket ”Visa mig din tid” så har de båda arbetet efter regeln ”Gör en enkel hastig teckning utan förlaga” efter förlagan har de sedan gjort ett verk som är större och som tog betydligt längre tid att göra. Anna ritade av teckningen på baksidan av ett bomullstyg och broderade sedan strecken. Sara förde över teckningen med ett rutmönster på en duk. Något händer på vägen från en snabb skiss till att återge den större med en långsam metod.
Tid, förgänglighet och spår som skapas genom slumpen är teman som går genom utställningen. Restriktionerna gör att man skärper till sig. Att fantasin får jobba lite till innanför de snäva gränserna.
De ligger ganska nära varandra i konstnärskapet. I utställningsarbetet har de två inspirerats av varandra. I några fall har det blivit så att Anna har gjort verk som ser ut att vara gjorda av Sara och tvärtom.
Anna Dohrmann fick Jönköpings läns landstings arbetsstipendium 2014. Det var bland annat för samarbetsprojektet som ledde fram till den här utställningen. Motivationen för stipendiet löd:
”För ett samtida konstnärskap med fokus på närmiljöns friktioner, möjligheter, begränsningar och objektets poetiska förändringar”.

Riktvärden och restriktioner

Anna Dohrmann och Sara Wallgren

Eksjö museum

21 mars – 3 maj

Dan Nilsson

Text och bild

Ung konst på Tändsticksområdet

Mantra är en utställning på Tändsticksgränd 24. Initiativtagaren Marcus Appelberg har samlat några av sina gamla klasskamrater från en rad olika konstskolor. Konstnärerna arbetar i väldigt olika tekniker. Det är installationer, video, foto och teckningar. 

Det första konstverket som man möts av är ”Luxurious Red” av Filippa Wikner vilket är en röd matta som fortsätter upp på väggen. Är det konst uppåt väggarna eller konst man kan trampa på? Det är kanske en passande ingång i utställningen. I sin presentation skriver Wikner att hon vill utmana betraktaren i fråga om material och placering. 

Ett konstverk som fångar ens blick är ”Lifeforms” av Alexandra Dahlqvist som är små avbildningar av foster gjorda i screentryck och sedan hopsydda som små figurer och upphängda som en stor mobil. Det är som en mängd potentiella liv som svävar i universum. Det är inte oväntat när man får veta att Alexandra Dahlqvist själv fått barn nyligen. 

Marcus Appelbergs fotografier på arkitektur är inte bara kompositioner och linjer. Det är bilder av fasadhörn, rå betong och texturer. Det som inte visas kan vara något hotfullt bakom fördragna draperier och stängda dörrar. 

Utställningen är blandad och ger ett lite improviserat gör-det-själv intryck. Det är återanvända material som kartong och fotografier är uppsatta direkt på väggen. Det känns att utställningen kommer underifrån. Att det är utställarna själva som satt ihop den och ordnat så att de får ställa ut. Den kan också fungera lite som en termometer över vad som händer på konstskolorna. Ett Mantra är något man upprepar för att få klarhet, för att skärpa sig.

Mantra

Tändsticksgränd 24

21 februari – 8 mars

Dan Nilsson
Text och bild

Förgänglig konst i Nässjö

På Nässjö konsthall ställer den portugisiske konstnären Paolo Brighenti ut. Det är första gången han ställer ut i Sverige.

Under 1600-talet var ett motiv som kallas Vanitas väldigt vanligt inom konsten. Det var ofta bilder av dödsskallar och fungerade som en slags varning mot fåfänga. Trots att någon har all världens lyx och rikedomar så är ändå personen dödlig. Paolo Brighenti har inspirerats av det begreppet när han arbetat med en rad målningar. Han var missnöjd med en målning, skar itu den i fyra delar och målade porträtt av honom själv och hans familj. Det som var lite udda över de fyra porträtten var att han målade dem som fyra kranier.

Flera av tavlorna på utställningen är teckningar i torrpastell. De är delade på två papper. Utförandet liknar målningar av den amerikanske konstnären Mark Rothko. Teckningar tillhör framtiden menar Brighenti till skillnad mor målningar som tillhör det förgångna. Teckningar går fort och är planer för något som kommer. Till skillnad mot Rothko så är hans teckningar föreställande. Han har tecknat av dotterns plastsmycken och förstorat upp det till flera meter. Teckningarna har fått namnet Damm eftersom smyckena gick från att vara dotterns mest värdefulla ägodel till skräp.

Brighenti har gjort en kolteckning direkt på den längsta väggen. Det ser ut som ett landskap. När man gått förbi teckningen och ser den hoptryckt i ett perspektiv från sidan så framträder ett kranium. Det är vad man kallar ett anamorfiskt perspektiv. Något som var vanligt under renässansen i vanitasmålningarna. Kolteckningen kommer att torkas bort och dammsugas upp när utställningen är över. Det enda som kommer att vara kvar är dokumentationen av bilden. Det är kanske sorgligt kan man tycka men samtidigt en vacker metafor för att det mesta i livet och även konsten förr eller senare kommer att försvinna.

Paolo Brighenti – Skinn

Nässjö konsthall
24 januari – 28 februari

Dan Nilsson
Text och bild