Diana Jabis verk ”Home Sweet Home” påminner om en traditionell bonad, fast den är gjord på traditionellt arabiskt sätt med guld och svart. Föreställer det gamla Damaskus stadskärna. Det är hemkänslan för henne. Men det Damaskus finns inte längre och Diana bor i Spanien. Diana Jabi har berättat att Damaskus inte är vad hon minns det som och många av gatorna kanske inte finns längre. Det är en mental bild av Damaskus. Diana Jabi var under sommaren 2016 deltagare i konstnärsresidenset i Kultivera i Tranås.
Är vår bild av ett hem en känsla av trygghet? Är det en mental plats där vi samlar våra minnen, hur flyktiga de än är?
I verket ”Cold Breath” av den syriska konstnären Muhammad Ali är det en flyktighet som visas. Det ser ut att vara en spegel med imma på. En osynlig hand skriver och ritar saker i imman. Den simulerar att man andas på en spegel. Egentligen är det en teveskärm med en speglande folie som man har på fönsterrutor ovanpå. Hela verket gjordes på plats i Nässjö. Kanske tur eftersom där finns kunskap och snickerier så att man kunde göra det ganska snabbt.
Aissa Deebi, som är palestinier, hade sagt till Abir att han hade ingen känsla för hem och det fanns ingen plats han kallade hem. Han har bott i USA i många år och bor numera i Schweiz. När hans mamma dog insåg han att det var mamman som var hemmet. Hans fasta punkten i hans tillvaro var mamman. Han har tagit självporträtt med sin mammas huvudduk från olika sidor. Nedanför ligger en tegelsten som symboliserar hemmet, det fasta eller fysiska.
Cecilia Hultman beskrev själv sitt verks som något mitt emellan en skattkarta och en deckargåta. Hennes bakgrund är tecknare vilket man ser på ett par blyertsteckningar. Hon bygger upp verken som en gåta. Ju mer man tittar på verken ju mer ser man att det finns länkar mellan olika delar. Genomgående i hennes verk är växelverkan mellan varm och kallt, lätt och tungt, runt och kvadratiskt. Teckningen har ett skyddspapper omkring sig som sedan går igen i måttbandet som i sin tur har ett gummiband omkring sig och så vidare. Det kan också vara skuggor och andra linjer. Färger som motsvaras på andra sidan. På en liten lapp av rutat papper står det ”This too shall pass”. Det är ett uttryck som förekommer hos olika sufiska diktare och tillskrivs ofta en persisk kung. Man ska tolka det som att alla materiella förhållanden- positiva som negativa - är förgängliga. Ventilationsluckan som man på konsthallen sett som ett problem för att den är i vägen har hon förstärkt. För Cecilia handlar det om att ordna föremålen så att det blir en hemkänsla. När hon kom till Konsthallen första gången hade hon en massa föremål i en bananlåda som hon plockade upp.
Elena Luptak är en slovensk konstnär. När hon fick frågan om hemmet så gjorde hon en film för den här utställningen. Naturen är en viktig plats. Det visar en kvinna som sitter ner filmad bakifrån.
Mafune Gonjo är en japansk konstnär som är verksam i Stockholm. Vad man än tar med sig när man reser så går det sönder. Det mest dystopiska verket av alla. En resväska i läder som är fylld av stavar av glas. Konstnären insisterade att verket skickades med vanlig post till Nässjö och som tur var så klarade det sig utan några skador. Kanske är det här en nyckel till verket att det gått genom en resa som hade kunnat krossa det helt.
Nisrine Boukhari “A Place of Abundance”. En fågels resa. Böcker som ligger i sand. Tolv böcker ligger utspridda på en sandhög. Det är en linje är ritad så att böckerna binds ihop. Linjen fortsätter på uppslaget i böckerna. Sanden skapar en känsla av förgänglighet – man tänker på uttrycket att skriva i sanden. Då blir bara bitarna som är i böckerna kvar när linjerna i sanden suddats ut.
Alfadhels fotografier är uppsatta som en mindmap. Det är en bild på ett arabiskt bröd. Bilderna är associativa. Ett fotografi som föreställer ett nålbrev och så har han skrivit under att det är ett självporträtt. Några bilder förmedlar en slags humor. En soffa som ser ut som att den stått utomhus i decennier med texten ”A diwan for your relax”. Men också allvar en bild visar personer som sitter på en trottoar och en ligger och sover på gräset. Texten ”Fraternité, egalité” står under. Ordet för frihet fattas för att det ska vara Frankrikes motto.
Att vi upplever ordet ”hem” olika är kanske inte så konstigt då det är beroende av våra erfarenheter, ändå är det för oss som bor och lever i fred och frihet ofta något vi tar för givet. Kanske är det för många människor mer och mer ett tillstånd än en plats.
Nohome as a Pattern of Life
Alfadhel, Muhammad Ali, Nisrine Boukhari, Aissa Deebi, Mafune Gonjo, Cecilia Hultman, Diana Jabi, Elena Luptak. Curator: Abir Boukhari
Nässjö konsthall
4 juni - 13 augusti 2016
Nässjö konsthalls webbsida
Dan Nilsson
Text och bild
