Vad är ett hem?

När är ett hem ett hem? Det var frågeställningen när Abir Boukhari skulle kuratera utställningen på Nässjö konsthall. Hon ställde frågan till olika konstnärer. Vad är känslan av ett hem. Vad är ett hem för dem? Abir Boukhari är chef för AllArtNow som är det första centret för samtidskonst i Syrien. Konstnärerna kom ifrån olika delar av världen och deras svar var också väldigt olika.

Diana Jabis verk ”Home Sweet Home” påminner om en traditionell bonad, fast den är gjord på traditionellt arabiskt sätt med guld och svart. Föreställer det gamla Damaskus stadskärna. Det är hemkänslan för henne. Men det Damaskus finns inte längre och Diana bor i Spanien. Diana Jabi har berättat att Damaskus inte är vad hon minns det som och många av gatorna kanske inte finns längre. Det är en mental bild av Damaskus. Diana Jabi var under sommaren 2016 deltagare i konstnärsresidenset i Kultivera i Tranås.

Är vår bild av ett hem en känsla av trygghet? Är det en mental plats där vi samlar våra minnen, hur flyktiga de än är?
I verket ”Cold Breath” av den syriska konstnären Muhammad Ali är det en flyktighet som visas. Det ser ut att vara en spegel med imma på. En osynlig hand skriver och ritar saker i imman. Den simulerar att man andas på en spegel. Egentligen är det en teveskärm med en speglande folie som man har på fönsterrutor ovanpå. Hela verket gjordes på plats i Nässjö. Kanske tur eftersom där finns kunskap och snickerier så att man kunde göra det ganska snabbt.
Aissa Deebi, som är palestinier, hade sagt till Abir att han hade ingen känsla för hem och det fanns ingen plats han kallade hem. Han har bott i USA i många år och bor numera i Schweiz. När hans mamma dog insåg han att det var mamman som var hemmet. Hans fasta punkten i hans tillvaro var mamman. Han har tagit självporträtt med sin mammas huvudduk från olika sidor. Nedanför ligger en tegelsten som symboliserar hemmet, det fasta eller fysiska.

Cecilia Hultman beskrev själv sitt verks som något mitt emellan en skattkarta och en deckargåta. Hennes bakgrund är tecknare vilket man ser på ett par blyertsteckningar. Hon bygger upp verken som en gåta. Ju mer man tittar på verken ju mer ser man att det finns länkar mellan olika delar. Genomgående i hennes verk är växelverkan mellan varm och kallt, lätt och tungt, runt och kvadratiskt. Teckningen har ett skyddspapper omkring sig som sedan går igen i måttbandet som i sin tur har ett gummiband omkring sig och så vidare. Det kan också vara skuggor och andra linjer. Färger som motsvaras på andra sidan. På en liten lapp av rutat papper står det ”This too shall pass”. Det är ett uttryck som förekommer hos olika sufiska diktare och tillskrivs ofta en persisk kung. Man ska tolka det som att alla materiella förhållanden- positiva som negativa - är förgängliga. Ventilationsluckan som man på konsthallen sett som ett problem för att den är i vägen har hon förstärkt. För Cecilia handlar det om att ordna föremålen så att det blir en hemkänsla. När hon kom till Konsthallen första gången hade hon en massa föremål i en bananlåda som hon plockade upp.

Elena Luptak är en slovensk konstnär. När hon fick frågan om hemmet så gjorde hon en film för den här utställningen. Naturen är en viktig plats. Det visar en kvinna som sitter ner filmad bakifrån.
Mafune Gonjo är en japansk konstnär som är verksam i Stockholm. Vad man än tar med sig när man reser så går det sönder. Det mest dystopiska verket av alla. En resväska i läder som är fylld av stavar av glas. Konstnären insisterade att verket skickades med vanlig post till Nässjö och som tur var så klarade det sig utan några skador. Kanske är det här en nyckel till verket att det gått genom en resa som hade kunnat krossa det helt.

Nisrine Boukhari “A Place of Abundance”. En fågels resa. Böcker som ligger i sand. Tolv böcker ligger utspridda på en sandhög. Det är en linje är ritad så att böckerna binds ihop. Linjen fortsätter på uppslaget i böckerna. Sanden skapar en känsla av förgänglighet – man tänker på uttrycket att skriva i sanden. Då blir bara bitarna som är i böckerna kvar när linjerna i sanden suddats ut.

Alfadhels fotografier är uppsatta som en mindmap. Det är en bild på ett arabiskt bröd. Bilderna är associativa. Ett fotografi som föreställer ett nålbrev och så har han skrivit under att det är ett självporträtt. Några bilder förmedlar en slags humor. En soffa som ser ut som att den stått utomhus i decennier med texten ”A diwan for your relax”. Men också allvar en bild visar personer som sitter på en trottoar och en ligger och sover på gräset. Texten ”Fraternité, egalité” står under. Ordet för frihet fattas för att det ska vara Frankrikes motto.

Att vi upplever ordet ”hem” olika är kanske inte så konstigt då det är beroende av våra erfarenheter, ändå är det för oss som bor och lever i fred och frihet ofta något vi tar för givet. Kanske är det för många människor mer och mer ett tillstånd än en plats.

Nohome as a Pattern of Life
Alfadhel, Muhammad Ali, Nisrine Boukhari, Aissa Deebi, Mafune Gonjo, Cecilia Hultman, Diana Jabi, Elena Luptak. Curator: Abir Boukhari
Nässjö konsthall
4 juni - 13 augusti 2016
Nässjö konsthalls webbsida

Dan Nilsson

Text och bild

 

 

 

Associationskedjor och glittrande cellofan

Nässjö konsthall har vuxit fram som en av de mer betydande konstinstitutionerna i regionen. Denna gång ställer man ut konstnären Astrid Svangren som sedan några år gjort sig ett namn för sina installationer och målningar.
Man kan säga att utställningen utgår från tre målningar. En röd, en grön och en vit. Sedan finns det föremål eller installationer i lokalen som man kan koppla till dem.  Målningarna är gjorda på halvgenomskinliga plastskivor. Färgen är struken på dem ganska tjockt och förmodligen ganska snabbt. Det är skrivet saker på dem med en penna. Jag hittar ”Movements never lies” på den gröna målningen. Eller är det ”dies”? På den röda målningen har hon fäst ett tunt tyg.

Ett vitt tyg hänger ifrån taket. Det är tunt och ljuset lyser genom det. Det hänger som att det skulle kunna vara en klänning. När man kommer nära ser man att det sitter snäckor i det.  När jag pratade med konstnären berättade hon att hon hade sköljt tyget i Öresund utanför Köpenhamn där hon bor. Hon berättade också att det var viktigt med processen, att sakerna som hon gjort innan med föremålen var viktiga. När hon kommit till konsthallen hade hon med sig några saker, bland annat målningarna. Det mesta kom till på plats. De enskilda verken har inte heller några namn utan ska ses som en del av en helhet.

På golvet och upp på fönstren är det skrynklig cellofan. Ljuset lyser genom den och skimrar i regnbågens alla färger. I ett nystan av cellofan ligger det färgpigment och snäckor.
På väggen finns en oval av aluminiumfolie med rött silkespapper i mitten. Pappret är draperat i veck. Det finns ett stänk av gul färg i övre kanten.
I ett hörn mot fönstren klättrar aluminiumfolien upp för väggen. Den glittrar och reflekteras i fönsterglaset.

Det finns en röd klänning som hänger från taket. Den är gjord av mindre hopsydda bitar. Om man tittar nära så finns det inslag av broderier med metalltrådar. Tyget är tunt och genomskinligt. Det röda går igen i ovalen, vars aluminiumfolie går igen i den klättrande folien i hörnet. På det där viset så kan man hitta kopplingar mellan de olika beståndsdelarna i utställningen. Jag får höra att konstnären talat om den röda klänningen som ”Blodsklänningen”. Hon badade i havet och det finns snäckor både i den vita ”havets klänning” och bland cellofanen. Är kanske cellofanen vatten? Associationen som man får av vatten som symbol är rening och i många kulturer är det markeringen från ett stadium i livet till ett annat. Två saker som är olika, blod och vatten, men båda klänningar.

Konstnären har gestaltat sinnesstämningar och det känns som abstrakta symboler. Samtidigt finns det en fysisk dimension. Jag känner lukten av hav från Havsklänningen, ut   an att trampa eller känna på cellofanen så vet jag hur den frasar och sprakar. Målningarna bär spår av den fysiska åverkan som hon gjort för att skapa dem. Stora snabba penseldrag. Ett långsamt präntande av ord och meningar. Det finns också något av genomskinlighet genom hela utställningen. Något som ger utställningen ett drag av en eterisk känsla samtidigt är det mycket billiga och förgängliga material.

Utställningen är kanske inte helt lätt att få ett grepp om men om man ger den lite tid och har ett öppet sinne för associationer så är det en upplevelse på ett mer intuitivt plan som växer.

Astrid Svangren
Ett landskap kantat av blekt skarpt ljus i rosors skugga sjön är djup den sortens rörelse här börjar något annat
Nässjö konsthall
5 sept – 10 okt

Dan Nilsson

Text och bild

 

  

Om man talar tyst så lyssnar människor

Det står några människor och tittar mot husväggen. En skylift flyttar sig med jämna mellanrum. Mannen som sitter i skyliften målar med en roller.  Bilden föreställer en person som har sitt ansikte dolt av växter. Bakom personen finns en vit rektangel. Det är Nässjös andra väggmålning efter att man inlett förra året med att bjuda in dem belgiska konstnären ROA som gjorde en stor fågel på en central vägg. I år bjöd man in Borondo som räknas till de stora inom Street Art. Han kommer från Spanien och är 25 år. Street Art är en term som används om konst som görs på offentliga platser. Det är ett samlingsnamn för en massa väldigt olika konstformer som till exempel affischkonst, Guerilla Gardening, Stickgraffiti eller Graffiti. Gemensamt för konstformerna är att det är olika uttrycksformer är att de ofta inte är beställda och är gjorda för att på något sätt förbättra eller förändra stadsmiljön.

Borondo jobbar med ett sätt att måla som mer liknar ett klassiskt måleri. Man ser att han har kunskaper i konsthistoria och han leker med och inspireras av äldre tekniker. Hans motiv är också mer klassiska som till exempel porträtt och torsoer.

Nässjös konsthallschef Lennart Alves berättar att när Borondo kom till Nässjö så ville han se omgivningarna och han frågade om svenska traditioner. Han fastnade för svenskarnas nära förhållande med naturen och deras firande av midsommar. Det är därför som han tagit med växterna i målningen och döpt den till ”Sju blommor”.  Växterna i målningen ser ut att hänga ihop med rönnarna framför och på vintern kommer den vita rektangeln spegla snölandskapet.

Borondo målar i en lite dovare färgskala. Väggarna åldras på ett värdigare sätt och så tycker Borondo att det passar väggmålningar bättre.
– Reklamen som finns överallt skriker ut sitt budskap och om jag målat i skarpa färger så hade bilderna inte synts.
Så du menar att om man talar tyst så lyssnar människor?
– Nu har jag inte talets gåva men det är exakt så jag menar.
Luktar personen på bilden på blommorna eller gömmer sig bakom dem?
– Jag vill inte svara på det. Jag vill inte tala om vad bilden föreställer utan lämna tolkningarna helt till betraktaren. Det är bäst när det är helt öppet för tolkning.

Monitor frågar om vi får ta ett porträttfoto på honom men han vill inte det. Inte för att han vill vara hemlig utan därför att han tycker att det skymmer hans konst. Att människor ibland kan vara mer nyfikna på hans utseende än hur hans konst ser ut.
Efter vårt besök vid väggmålningen på Mariagatan gjorde Borondo två målningar på glas på Nässjö stadsbibliotek.

Satsningen på fasadmålningar i Nässjö är tänkt att vara ett återkommande arrangemang där en ny konstnär får chansen att utsmycka en vägg varje år. Invigning av Borondos väggmålning kommer att ske lördag 5 september i samband med Matmarknaden.

Sju blommor
Borondo
Mariagatan, Nässjö
Invigning 5 september

Dan Nilsson 

Text och bild