Vad är ett hem?

När är ett hem ett hem? Det var frågeställningen när Abir Boukhari skulle kuratera utställningen på Nässjö konsthall. Hon ställde frågan till olika konstnärer. Vad är känslan av ett hem. Vad är ett hem för dem? Abir Boukhari är chef för AllArtNow som är det första centret för samtidskonst i Syrien. Konstnärerna kom ifrån olika delar av världen och deras svar var också väldigt olika.

Diana Jabis verk ”Home Sweet Home” påminner om en traditionell bonad, fast den är gjord på traditionellt arabiskt sätt med guld och svart. Föreställer det gamla Damaskus stadskärna. Det är hemkänslan för henne. Men det Damaskus finns inte längre och Diana bor i Spanien. Diana Jabi har berättat att Damaskus inte är vad hon minns det som och många av gatorna kanske inte finns längre. Det är en mental bild av Damaskus. Diana Jabi var under sommaren 2016 deltagare i konstnärsresidenset i Kultivera i Tranås.

Är vår bild av ett hem en känsla av trygghet? Är det en mental plats där vi samlar våra minnen, hur flyktiga de än är?
I verket ”Cold Breath” av den syriska konstnären Muhammad Ali är det en flyktighet som visas. Det ser ut att vara en spegel med imma på. En osynlig hand skriver och ritar saker i imman. Den simulerar att man andas på en spegel. Egentligen är det en teveskärm med en speglande folie som man har på fönsterrutor ovanpå. Hela verket gjordes på plats i Nässjö. Kanske tur eftersom där finns kunskap och snickerier så att man kunde göra det ganska snabbt.
Aissa Deebi, som är palestinier, hade sagt till Abir att han hade ingen känsla för hem och det fanns ingen plats han kallade hem. Han har bott i USA i många år och bor numera i Schweiz. När hans mamma dog insåg han att det var mamman som var hemmet. Hans fasta punkten i hans tillvaro var mamman. Han har tagit självporträtt med sin mammas huvudduk från olika sidor. Nedanför ligger en tegelsten som symboliserar hemmet, det fasta eller fysiska.

Cecilia Hultman beskrev själv sitt verks som något mitt emellan en skattkarta och en deckargåta. Hennes bakgrund är tecknare vilket man ser på ett par blyertsteckningar. Hon bygger upp verken som en gåta. Ju mer man tittar på verken ju mer ser man att det finns länkar mellan olika delar. Genomgående i hennes verk är växelverkan mellan varm och kallt, lätt och tungt, runt och kvadratiskt. Teckningen har ett skyddspapper omkring sig som sedan går igen i måttbandet som i sin tur har ett gummiband omkring sig och så vidare. Det kan också vara skuggor och andra linjer. Färger som motsvaras på andra sidan. På en liten lapp av rutat papper står det ”This too shall pass”. Det är ett uttryck som förekommer hos olika sufiska diktare och tillskrivs ofta en persisk kung. Man ska tolka det som att alla materiella förhållanden- positiva som negativa - är förgängliga. Ventilationsluckan som man på konsthallen sett som ett problem för att den är i vägen har hon förstärkt. För Cecilia handlar det om att ordna föremålen så att det blir en hemkänsla. När hon kom till Konsthallen första gången hade hon en massa föremål i en bananlåda som hon plockade upp.

Elena Luptak är en slovensk konstnär. När hon fick frågan om hemmet så gjorde hon en film för den här utställningen. Naturen är en viktig plats. Det visar en kvinna som sitter ner filmad bakifrån.
Mafune Gonjo är en japansk konstnär som är verksam i Stockholm. Vad man än tar med sig när man reser så går det sönder. Det mest dystopiska verket av alla. En resväska i läder som är fylld av stavar av glas. Konstnären insisterade att verket skickades med vanlig post till Nässjö och som tur var så klarade det sig utan några skador. Kanske är det här en nyckel till verket att det gått genom en resa som hade kunnat krossa det helt.

Nisrine Boukhari “A Place of Abundance”. En fågels resa. Böcker som ligger i sand. Tolv böcker ligger utspridda på en sandhög. Det är en linje är ritad så att böckerna binds ihop. Linjen fortsätter på uppslaget i böckerna. Sanden skapar en känsla av förgänglighet – man tänker på uttrycket att skriva i sanden. Då blir bara bitarna som är i böckerna kvar när linjerna i sanden suddats ut.

Alfadhels fotografier är uppsatta som en mindmap. Det är en bild på ett arabiskt bröd. Bilderna är associativa. Ett fotografi som föreställer ett nålbrev och så har han skrivit under att det är ett självporträtt. Några bilder förmedlar en slags humor. En soffa som ser ut som att den stått utomhus i decennier med texten ”A diwan for your relax”. Men också allvar en bild visar personer som sitter på en trottoar och en ligger och sover på gräset. Texten ”Fraternité, egalité” står under. Ordet för frihet fattas för att det ska vara Frankrikes motto.

Att vi upplever ordet ”hem” olika är kanske inte så konstigt då det är beroende av våra erfarenheter, ändå är det för oss som bor och lever i fred och frihet ofta något vi tar för givet. Kanske är det för många människor mer och mer ett tillstånd än en plats.

Nohome as a Pattern of Life
Alfadhel, Muhammad Ali, Nisrine Boukhari, Aissa Deebi, Mafune Gonjo, Cecilia Hultman, Diana Jabi, Elena Luptak. Curator: Abir Boukhari
Nässjö konsthall
4 juni - 13 augusti 2016
Nässjö konsthalls webbsida

Dan Nilsson

Text och bild

 

 

 

En vandring i morfaderns mörka fotspår

Stefan Otto upptäckte att hans morfar hade varit nazist under andra världskriget när han tömde sin mors bostad inför att hon skulle flytta till ett seniorboende. Bland all bråte och kartonger fann han en mängd foton och dikter med naturlyrik. Dikterna var daterade och hade också platsangivelser. Det här var en person som han mindes som en snäll och trevlig person.

Morfadern bodde i den tyskspråkiga delen av Tjeckoslovakien som kallades för Sudetenland och när Tjeckoslovakien avträdde den delen till Nazityskland 1938 vid Münchenöverenskommelsen så jublade han. Morfadern hade passerat fyrtio när kriget bröt ut och blev därför placerad på en båt som transporterade olja på Donau. Han hamnade inte i något stridande förband. Det var i samband med att Rumänien 1944 bytte sida under kriget som han arresterades och överlämnades till ryssarna. Efter kriget när Europa var lagt i ruiner så vandrade morfadern från södra Rumänien genom Europa på jakt efter sin hustru och dotter – Stefan Ottos mamma. Det var inte förrän 1948 som han återsåg dem.Under resan mot Sverige skrev morfadern dikterna och på det sättet kan man följa honom på hans väg. Efter kriget försörjde sig morfadern som vaktmästare, grafolog och statist i olika svenska filmer.

I utställningen ingår en mängd foton och dikter som morfadern skrev. Den litterära kvaliteten vill Stefan Otto inte ta ställning till. Man har också lämnat dikterna oöversatta. Vissa saker verkar väldigt vanligt och trivialt medan andra saker smyger sig på betraktaren. Som när morfadern skrivit att det var sex svåra år och talar då om 1942-1948. Det säger en del att han inte räknade krigets inledande år till de svåra åren. Utställningens titel är Traumwunsch som också är titeln på en av dikterna. Det betyder önskedröm.

På en stor videoskärm projiceras bilder av en stad i förfall. Man ser inga människor, det är tomma gator. Det är ett långsamt panorerande. Sakta faller det som rök i olika färger från himlen. Filmen ackompanjeras av entonig musik som har något drag man känner igen från filmer om andra världskriget. Filmen ”Descent” är gjord på ett ganska annorlunda och innovativt sätt. Stadsmiljöerna är målade modeller som befinner sig i en vattentank och röken är färg som släpps från ytan. Eftersom det aldrig förekommer några luftbubblor så bevaras illusionen att det är en riktig stad. En stad utan liv men i ett förfall där människorna lämnat avtryck i former av affischer och graffiti.

Ett annat verk är vänt ut mot fönstren. Stefan Otto har målat över och lagt några av morfaderns fotografier ovanpå varandra. Morfaderns liv finns i olika lager och vissa saker är dolda. För att bevara fotografierna är det plexiglasskivor mellan. Stefan Otto arbetar ofta med minnet som tema och här är det tydligt. Där vissa bitar fått en personlig omtolkning och andra detaljer skyms eller är otydliga.

Utställningen är också i flera lager. Det är en berättelse om en man som hamnar i ett stort och väldigt mörkt skeende i mänsklighetens historia. En person som hamnar på fel sida. Man ställer sig frågan om han är oskyldig eller skyldig till något brott. Är kanske hans brott att han bara stod vid sidan och såg på. Ett annat lager av utställningen för in den i samtiden. På ett stort porträtt av morfadern har Stefan Otto lagt in bilder från media både från kriget i Tyskland och från den svenska samtiden. Det mesta handlar om nazism, högerextremism och invandrarfientlighet. Det är förstås inte en helt entydig bild man får och det finns fler likheter med samtiden som komplicerar det. Morfaderns långa vandring genom Europa letandes efter sin hustru och barn låter också bekant för vår samtid.

Stefan Otto är en svensk konstnär född 1969 och utbildad på Konsthögskolan i Stockholm. Han har haft en mängd separatutställningar i Norden.

Traumwunsch²
Stefan Otto
16 januari – 20 februari 2016
Nässjö konsthall

Text och bild
Dan Nilsson

Associationskedjor och glittrande cellofan

Nässjö konsthall har vuxit fram som en av de mer betydande konstinstitutionerna i regionen. Denna gång ställer man ut konstnären Astrid Svangren som sedan några år gjort sig ett namn för sina installationer och målningar.
Man kan säga att utställningen utgår från tre målningar. En röd, en grön och en vit. Sedan finns det föremål eller installationer i lokalen som man kan koppla till dem.  Målningarna är gjorda på halvgenomskinliga plastskivor. Färgen är struken på dem ganska tjockt och förmodligen ganska snabbt. Det är skrivet saker på dem med en penna. Jag hittar ”Movements never lies” på den gröna målningen. Eller är det ”dies”? På den röda målningen har hon fäst ett tunt tyg.

Ett vitt tyg hänger ifrån taket. Det är tunt och ljuset lyser genom det. Det hänger som att det skulle kunna vara en klänning. När man kommer nära ser man att det sitter snäckor i det.  När jag pratade med konstnären berättade hon att hon hade sköljt tyget i Öresund utanför Köpenhamn där hon bor. Hon berättade också att det var viktigt med processen, att sakerna som hon gjort innan med föremålen var viktiga. När hon kommit till konsthallen hade hon med sig några saker, bland annat målningarna. Det mesta kom till på plats. De enskilda verken har inte heller några namn utan ska ses som en del av en helhet.

På golvet och upp på fönstren är det skrynklig cellofan. Ljuset lyser genom den och skimrar i regnbågens alla färger. I ett nystan av cellofan ligger det färgpigment och snäckor.
På väggen finns en oval av aluminiumfolie med rött silkespapper i mitten. Pappret är draperat i veck. Det finns ett stänk av gul färg i övre kanten.
I ett hörn mot fönstren klättrar aluminiumfolien upp för väggen. Den glittrar och reflekteras i fönsterglaset.

Det finns en röd klänning som hänger från taket. Den är gjord av mindre hopsydda bitar. Om man tittar nära så finns det inslag av broderier med metalltrådar. Tyget är tunt och genomskinligt. Det röda går igen i ovalen, vars aluminiumfolie går igen i den klättrande folien i hörnet. På det där viset så kan man hitta kopplingar mellan de olika beståndsdelarna i utställningen. Jag får höra att konstnären talat om den röda klänningen som ”Blodsklänningen”. Hon badade i havet och det finns snäckor både i den vita ”havets klänning” och bland cellofanen. Är kanske cellofanen vatten? Associationen som man får av vatten som symbol är rening och i många kulturer är det markeringen från ett stadium i livet till ett annat. Två saker som är olika, blod och vatten, men båda klänningar.

Konstnären har gestaltat sinnesstämningar och det känns som abstrakta symboler. Samtidigt finns det en fysisk dimension. Jag känner lukten av hav från Havsklänningen, ut   an att trampa eller känna på cellofanen så vet jag hur den frasar och sprakar. Målningarna bär spår av den fysiska åverkan som hon gjort för att skapa dem. Stora snabba penseldrag. Ett långsamt präntande av ord och meningar. Det finns också något av genomskinlighet genom hela utställningen. Något som ger utställningen ett drag av en eterisk känsla samtidigt är det mycket billiga och förgängliga material.

Utställningen är kanske inte helt lätt att få ett grepp om men om man ger den lite tid och har ett öppet sinne för associationer så är det en upplevelse på ett mer intuitivt plan som växer.

Astrid Svangren
Ett landskap kantat av blekt skarpt ljus i rosors skugga sjön är djup den sortens rörelse här börjar något annat
Nässjö konsthall
5 sept – 10 okt

Dan Nilsson

Text och bild

 

  

Förgänglig konst i Nässjö

På Nässjö konsthall ställer den portugisiske konstnären Paolo Brighenti ut. Det är första gången han ställer ut i Sverige.

Under 1600-talet var ett motiv som kallas Vanitas väldigt vanligt inom konsten. Det var ofta bilder av dödsskallar och fungerade som en slags varning mot fåfänga. Trots att någon har all världens lyx och rikedomar så är ändå personen dödlig. Paolo Brighenti har inspirerats av det begreppet när han arbetat med en rad målningar. Han var missnöjd med en målning, skar itu den i fyra delar och målade porträtt av honom själv och hans familj. Det som var lite udda över de fyra porträtten var att han målade dem som fyra kranier.

Flera av tavlorna på utställningen är teckningar i torrpastell. De är delade på två papper. Utförandet liknar målningar av den amerikanske konstnären Mark Rothko. Teckningar tillhör framtiden menar Brighenti till skillnad mor målningar som tillhör det förgångna. Teckningar går fort och är planer för något som kommer. Till skillnad mot Rothko så är hans teckningar föreställande. Han har tecknat av dotterns plastsmycken och förstorat upp det till flera meter. Teckningarna har fått namnet Damm eftersom smyckena gick från att vara dotterns mest värdefulla ägodel till skräp.

Brighenti har gjort en kolteckning direkt på den längsta väggen. Det ser ut som ett landskap. När man gått förbi teckningen och ser den hoptryckt i ett perspektiv från sidan så framträder ett kranium. Det är vad man kallar ett anamorfiskt perspektiv. Något som var vanligt under renässansen i vanitasmålningarna. Kolteckningen kommer att torkas bort och dammsugas upp när utställningen är över. Det enda som kommer att vara kvar är dokumentationen av bilden. Det är kanske sorgligt kan man tycka men samtidigt en vacker metafor för att det mesta i livet och även konsten förr eller senare kommer att försvinna.

Paolo Brighenti – Skinn

Nässjö konsthall
24 januari – 28 februari

Dan Nilsson
Text och bild