Lekfullt och respektlöst i Vetlanda

Helene Billgren och Stefan Uhlinder var klasskamrater när de studerade på Valands konstskola. 1985 ställde de ut på elevgalleriet Rotor. De upptäckte då att de hade personkemi. Genom åren som gått har bägge två var och en på sitt håll gjort karriär som konstnärer. De har dock hållit kontakten och gjort ett flertal utställningar tillsammans. På Vetlanda museum ställer de ut med en blandning av nya och gamla verk.

De har trots detta olika uttryck. Helenes konst är enligt henne själv ”trashigare” medan Stefans konst är mer dekorativ med mycket naturinfluenser. Stefan är färgglad medan Helene är mer sparsmakad i färgvalen. De har en likhet i att det finns en lekfullhet i verken men det är mer en attityd till konsten än en formlikhet.

Stefans bilder ser ut som tapeter i en barnkammare. Med små föreställande bilder. Det är en tavla med små scener. Någon som tittar på sin brevlåda. Andra påtar i trädgården. Människor som befinner sig på små lossryckta jordbitar – som öar som svävar på himlen. Det är växter med stora blad och rötter. Det är andra som mer ser ut som tyg av Josef Frank med slingerrankor och bikupor.
I verket ”Parken” som består av 11 delar har varje bild en växt avbildad. Det är som en flora eller en rad skolplanscher med växter. Bilderna består av collage av färgat papper. De befinner sig på gränsen mellan realistiskt återgivna växter och fantasiväxter.

Helene Billgrens bilder ger ett punkigare uttryck. Hon har tagit ett grafiskt blad med ett par flickor och i flera versioner ritat, målat och klistrat på detaljer. Det är bitar med bast, guldlamé eller mässingskedjor som inramar bilderna. Vissa av de grafiska bladen känns det som att hon tyckt att de var för fina och att de måste smutsas ner. Helens flickor är diffusa väsen. De är lite suddiga och oftast vänder de sin blick mot något annat än betraktaren.
Hennes verk ”Ecran” ser ut att vara ett suddigt fotografi som är tapetserat på väggen. När man går en bit ifrån och ser den i lite vinkel så ser man ansikten.

Trots att verken kommit till under en längre period så är utställningen ändå väldigt sammanhållen. Det känns som att de två konstnärerna har en gemenskap i sin respektlöshet. Kanske är detta ett arv från när de gick på Valand när en av de stora konstriktningarna var postmodernismen. En av de viktigaste sakerna inom postmodernismen är upphävandet mellan etablerade motsatspar som finkultur och kitsch eller allvar och lek. Helene Billgren återanvänder från sina egna bilder och plockar inspiration från saker hon hittar på loppisar. Stefan Uhlinders bilder liknar mer och mer tapeter och brukskonst. Där en förförisk yta ligger ovanpå en drömvärld som inte är utan faror. En värld där vi väntar på ett brev som förändrar vårt liv, eller där vi bor i bungalows i träden.

Text och bild

Dan Nilsson

BU Winter 2016
Helene Billgren och Stefan Uhlinder
Vetlanda museum
27 februari – 3 april 2016

En vandring i morfaderns mörka fotspår

Stefan Otto upptäckte att hans morfar hade varit nazist under andra världskriget när han tömde sin mors bostad inför att hon skulle flytta till ett seniorboende. Bland all bråte och kartonger fann han en mängd foton och dikter med naturlyrik. Dikterna var daterade och hade också platsangivelser. Det här var en person som han mindes som en snäll och trevlig person.

Morfadern bodde i den tyskspråkiga delen av Tjeckoslovakien som kallades för Sudetenland och när Tjeckoslovakien avträdde den delen till Nazityskland 1938 vid Münchenöverenskommelsen så jublade han. Morfadern hade passerat fyrtio när kriget bröt ut och blev därför placerad på en båt som transporterade olja på Donau. Han hamnade inte i något stridande förband. Det var i samband med att Rumänien 1944 bytte sida under kriget som han arresterades och överlämnades till ryssarna. Efter kriget när Europa var lagt i ruiner så vandrade morfadern från södra Rumänien genom Europa på jakt efter sin hustru och dotter – Stefan Ottos mamma. Det var inte förrän 1948 som han återsåg dem.Under resan mot Sverige skrev morfadern dikterna och på det sättet kan man följa honom på hans väg. Efter kriget försörjde sig morfadern som vaktmästare, grafolog och statist i olika svenska filmer.

I utställningen ingår en mängd foton och dikter som morfadern skrev. Den litterära kvaliteten vill Stefan Otto inte ta ställning till. Man har också lämnat dikterna oöversatta. Vissa saker verkar väldigt vanligt och trivialt medan andra saker smyger sig på betraktaren. Som när morfadern skrivit att det var sex svåra år och talar då om 1942-1948. Det säger en del att han inte räknade krigets inledande år till de svåra åren. Utställningens titel är Traumwunsch som också är titeln på en av dikterna. Det betyder önskedröm.

På en stor videoskärm projiceras bilder av en stad i förfall. Man ser inga människor, det är tomma gator. Det är ett långsamt panorerande. Sakta faller det som rök i olika färger från himlen. Filmen ackompanjeras av entonig musik som har något drag man känner igen från filmer om andra världskriget. Filmen ”Descent” är gjord på ett ganska annorlunda och innovativt sätt. Stadsmiljöerna är målade modeller som befinner sig i en vattentank och röken är färg som släpps från ytan. Eftersom det aldrig förekommer några luftbubblor så bevaras illusionen att det är en riktig stad. En stad utan liv men i ett förfall där människorna lämnat avtryck i former av affischer och graffiti.

Ett annat verk är vänt ut mot fönstren. Stefan Otto har målat över och lagt några av morfaderns fotografier ovanpå varandra. Morfaderns liv finns i olika lager och vissa saker är dolda. För att bevara fotografierna är det plexiglasskivor mellan. Stefan Otto arbetar ofta med minnet som tema och här är det tydligt. Där vissa bitar fått en personlig omtolkning och andra detaljer skyms eller är otydliga.

Utställningen är också i flera lager. Det är en berättelse om en man som hamnar i ett stort och väldigt mörkt skeende i mänsklighetens historia. En person som hamnar på fel sida. Man ställer sig frågan om han är oskyldig eller skyldig till något brott. Är kanske hans brott att han bara stod vid sidan och såg på. Ett annat lager av utställningen för in den i samtiden. På ett stort porträtt av morfadern har Stefan Otto lagt in bilder från media både från kriget i Tyskland och från den svenska samtiden. Det mesta handlar om nazism, högerextremism och invandrarfientlighet. Det är förstås inte en helt entydig bild man får och det finns fler likheter med samtiden som komplicerar det. Morfaderns långa vandring genom Europa letandes efter sin hustru och barn låter också bekant för vår samtid.

Stefan Otto är en svensk konstnär född 1969 och utbildad på Konsthögskolan i Stockholm. Han har haft en mängd separatutställningar i Norden.

Traumwunsch²
Stefan Otto
16 januari – 20 februari 2016
Nässjö konsthall

Text och bild
Dan Nilsson

Molnmetaforer och trädgårdsarkeologi

Kristina Gadhs utställning på Tändsticksmuseet är hennes första separatutställning på tio år. Hon har med ett poetiskt språk satt ihop en utställning som fascinerar. En liten skulptur föreställer den ryske poeten Vladimir Majakovskijs dikt ”Ett moln i byxor”. En dikt där poeten förutspår att han ska bli den kommande revolutionens poet. Att hans rappa och telegramartade poesi fortfarande inspirerar beror kanske delvis på att han dog ganska ung och inte kan belastas med hur Sovjetunionen blev senare.

I två montrar har Kristina Gadh lagt olika saker. I den första är det saker hon hittat i lådor hos äldre släktingar. Det är något som ser ut som en syl. En sak som ser ut som en kam i ett mjukt material. Efter en diskussion med andra utställningsbesökare visar det sig att det var en sak som man använde förr för att ta bort fläckar. En lite dos har en lite handskriven etikett på sig: Smånubb. Det är beslag och en liten nål från SJ. Det är ganska obetydliga föremål men tillsammans skapar de en bild av en person som lämnat sakerna efter sig.

I en annan monter ligger saker som Kristina Gadh grävt upp utanför sitt hus – som är den gamla stationsbyggnaden i Norrahammar. Det är rostiga saker; en hästsko, handsmidda spikar och saker som ser oformliga ut som det inte går att begripa vad det är. Här är historien längre bak och ännu mer otydlig. Det blir bara fragment och den tydligaste slutsatsen vi kan göra av sakerna är att de är spår av att det bott människor på platsen i hundratals år.

I ett avskilt rum står en installation. Jag associerar till en rund kultplats från rymden med fluorescerande spröt som sträcker sig uppåt. En suggestiv musik låter i bakgrunden. Musiken är gjord av Magnus Lundberg speciellt för utställningen. Mina associationer träffar åtminstone delvis rätt. Kristina Gadh berättar att det är en landningsplats för moln. Det kan vara alla former av moln allt från åskmoln till lätta sommarmoln. Hon ser det som en metafor för livet och i stolarna kan man sitta och meditera över det.

En liten skulptur av en kvinnlig djävul som ser så snäll ut att man snarare förväntar sig att den sitter på ett moln än bland svavel och eld. Den heter ”Den lilla hondjävulen” och var med på utställningen ”Hemskheter” redan 1994. Hennes medutställare var den gången skräcktecknaren Hans Arnold och elektronmusikern Ralph Lundsten.

Kristina Gadhs utställning är både äldre saker som hon ställt ut förut och nya. Det finns en lätthet och lekfullhet i utställningen som man kanske bara kan få till om man har lång erfarenhet som konstnär. Utställningen gör att man börja tänka på hur livet gestaltar sig om, slump och förutsägbarhet.

Kristina Gadh
”Saker som händer”
23 januari – 28 februari 2016
Tändsticksmuseet, Jönköping

Text och bild

Dan Nilsson

 

 

Samtiden finns under ett snabbköp

Nu har Jönköping fått en konsthall. Det är därför dags att summera den första tiden på Österängens konsthall.

Den första utställningen var tre stycken videoverk med Johanna Billing. Första videoverket heter ”Pulheim Jam Session”. Att hamna i en bilkö är för de flesta välbekant och frustrerande. Kanske är det därför som det blir intressant som medel att avslöja sociala strukturer. När Johanna Billing gör en film om en bilkö så är det inte en dokumentär utan ett fullständigt orkestrerat drama. I filmen deltar ett 60-tal bilar. Bilarna stannar. Det är en landsbygdsväg vid ett sädesfält. Passagerarna börjar göra saker. Man stiger ur bilen, en far läser högt ur en bok för sina barn, en flicka skriver ett sms. I bakgrunden snurrar en rad vindkraftverk. De finns ett lugn i det som händer. Efter en stund så inser jag att det normala hade varit att bli frustrerad och arg över att bilarna står still.
I filmen spelar Edda Magnason på en flygel som står i en lada. Hennes musik är sökande och improviserande.
Anna Billing har också en teknisk kvalitet som gör att det nästan liknar en musikvideo eller reklamfilm. Det märks också att hon jobbat med musik eftersom den spelar en stor roll i hennes filmberättande. I videoverket ”I’m Lost Without Your Rhythm” är soundtracket en blandning av improvisation och en nyinspelad tolkning av låten ”My Heart” av vokal- och trumduon ”Wildbirds and Peacedrums”. Det verket utgår ifrån dansimprovisationer med amatördansare och dramastudenter i rumänska Iasi. Den svenska koreografen Anna Vnuk har gjort koreografin. Utgångspunkten har varit ett utforskande av vardagliga rörelser där man plockar upp rytmen från musiken. I en scen sitter ett antal unga män och kvinnor i en sal och skriver på gamla Olivetti reseskrivmaskiner. Det blir ljudet och rytmen som blir viktigt. Att man kan använda skrivmaskinerna till det skrivna ordet känns som om det är något som gått förlorat i historien.

Konsthallens andra utställning var Patrik Svedbergs bilder av ett pilträd som står på den strand i Huskvarna som brukar kallas för Oset. Bilderna har han tagit från exakt samma plats men det är små variationer som väder, tid på dagen och människor och djur runt omkring som har skiftat. Det här projektet som han kallar för “The Broccoli Tree”, har fått en stor uppmärksamhet på Instagram med många tusen följare. Varför just dessa bilder blivit virala är svårt att säga men onekligen säger det något om vår samtid. Kanske är det vardagligheten och dess berättelser som lockar.

Den tredje utställningen är ”Konst i datorn!”. Hallen är fylld med stationära datorer som visar olika verk. På en dator leker spelarna i Counterstrike en klapplek istället för att skjuta varandra. Det är Jesper Andersson och Britta Forestiers video ”Playmates”. I en annan video har en person hamnat i en glitsch och hakar upp sig hela tiden medan övriga världen rullar på som en film. På väggarna en rad med porträtt i svartvitt på unga män. Det är handtryckta fotogravyrer som föreställer professionella Starcraft2-spelare. Ett verk där en ganska gammal teknik avbildar personer som håller på med något relativt modern och flyktigt. Verket är gjort av Valerie Schmidt och Patrick Wagner. Verken befinner sig i den moderna medievärlden det nu är dataspel, Youtube eller annan digital värld. Det som nyss var skräpkultur kommer in på konsthallen. Det som är fiktion är verklighet. Soldaten i dataspelet har en historia precis som om den var verklig eller är det ett riktigt krig som bara ser ut som ett spel? Människorna på Youtube ställer villigt upp och dansar till musiken. Det här är bra och samtida och det passar en lokal som Österängens konsthall som befinner sig mitt i ett miljonprogramområde under ett snabbköp.

Det är en bra start för Österängens konsthall och vi ser fram emot de kommande åren…

Österängens konsthall

Taking Place 

Johanna Billing

03 Okt — 08 Nov


The Broccoli Tree

Patrik Svedberg

11 Nov — 22 Nov


Konst i datorn!

Natalie Bookchin, Joseph DeLappe, Beatrice Orlandi, Lode Kuylenstierna, Patrick Wagner & Valerie Schmidt, Lidia Sigle, Jonas Westlund, Anna-Karin Rasmusson, Eden Mitsenmacher, Jesper O. T. Andersson & Britta Forestier, Milos Trakilovic & Nora Turato, Nils Gunnars och Victoria Verseau

27 Nov — 17 Jan

Dan Nilsson


Text & bild

En visuell essä om granen som sinnebild för det skandinaviska

I konsthallens rum så är det påtagligt mycket av ljust trä och svensk design. Kopplingen mellan Smålands skogar och Smålands design och hantverk är påtaglig. Därför känns det som väldigt passande att Ann Böttchers utställning ”Beskåda detta otäcka land” analyserar och belyser granens konst- och idéhistoria.

Granen är på många sätt en tydlig bild och symbol över Småland. Den har fått stå som ett förhatligt objekt över det tråkiga svenska landskapet. Å andra sidan har den också funnits med i nationalromantiska skildringar av Sverige och den fanns även med på nazistiska julkort under andra världskriget.

Ett stycke oförfalskad natur som bara är kan laddas med en mängd konnotationer. Vi läser gärna in strävsamhet och kraft i granarna där de står emot både vind och köld.

Utställningens titel har hon tagit från Carl August Ehrensvärd som avskydde granar och följaktligen också Småland. Han föredrog och var mer romantiserande kring Italiens landskap medan den samtida Linné var mer inriktad på nyttotänkande och mer entusiastisk över det småländska landskapet.
Svenskens självbild är att många svenskar är naturälskande och att det märks speciellt tydligt då det är midsommar, städernas centrum töms på folk och om man kan så åker man ut till sommarstugan.

Böttcher säger att hon jobbar med porträtt som visar skogens topografi. Hennes egna teckningar är minutiösa och detaljrika.  Det är tolv stycken blyertsteckningar på papper. Hon är född i Bruzaholm och uppvuxen på det småländska höglandet och verkar precis som Linné vara mer positiv till granar.

Centralt i utställningen är hennes verk ”Den svenska serien”. Hennes egen konst speglar de olika influenserna från andra konstnärer. Ett av särdragen är nämligen att hon plockar fram konstverk ur museernas gömmor och ställer dem bredvid sina egna. Till detta lägger hon texter från författare och små post-it-lappar som kommenterar. Det blir som en ganska tjock bock där notförteckningen är den största delen. Det här är förstås ingen nackdel. Vi behöver inte läsa genom alla referenser. Vår hjärna sätter igång och bearbetar och hittar nya referenser.

Under arbetets gång med utställningen upptäckte Böttcher konstnären Sten Dunér som bor utanför Värnamo. Hon har gjort sin egen version av hans granar i fem versioner. Det blir till en hyllning till en äldre kollega.

Mitt i utställningsrummet ligger en stor matta. Det är en flera meter stor flossamatta där det fattas bitar av luggen. Det är vita fält där inga trådar fästs. De andra färgerna är blått, grönt och svart. När jag ser ett gammalt julkort på väggen bredvid så förstår jag vad det är det som avbildats på mattan. Ett gammalt julkort från Nationalsocialistiska blocket, där ett vitt hakkors strålar mellan de svarta granarna. På vykortet finns också texten ”God helg”. På mattan är luggen så lång att det ser vildvuxet ut.
Ann Böttcher har plockat ut en rad målningar i ut Smålands konstarkivs samlingar som är som en pendang till utställningen. Det är granmotiv i alla möjliga tekniker av Vera Nilsson, Magnus Bärtås och förut nämnde Sten Dunér bland annat. De här verken är som en kommentar kring resten av utställningen. Man tittar och letar efter särdrag på hur konstnärerna skildrat granarna.
Ann Böttcher är en viktig konstnär som på ett subtilt sätt utforskar vår kulturhistoria och vår identitet med utgångspunkt från granen. Där en mängd referenser från historien både långt borta och nära speglas i hennes egna noggranna teckningar.

Ann Böttcher
”Beskåda detta otäcka land”
Vandalorum
12/9 – 29/11 2015

Dan Nilsson

Text och bild

 

Att sy löv, att göra kopior, att ställa frågor om naturen…

I en gammal trävilla ligger Gislaveds konsthall. Det yttre är lite missvisande eftersom man satsar på samtida konst.
 Naturen är väldigt närvarande i Hannah Streefkerk och Greger Ståhlgrens verk. Men det är när man går när och tittar som man upptäcker att något inte stämmer. Det ligger löv på golvet i små högar. Tittar man nära på löven så har Hannah Streefkerk sytt i dem. Det är som att naturen behövt lagas.

Greger Ståhlgren har tagit en gammal pinnstol och en kvist från skogen. Sedan har han med delarna från stolen byggt en replik av kvisten. På lite avstånd så är de identiska. När man närmar sig upptäcker man vilket som är en kopia. Formerna är lite kantigare, det syns tydliga penseldrag där det borde vara bark.

På golvet ligger Hannah Streefkerks stenar. De är inklädda i en virkad väv. Det är som om de var små djur som behövde värmas. Det är hårt och kallt som möter mjukt och varmt.
Det finns en sorgesenhet i verken på det sättet att man känner att naturen inte respekteras. Den är en slit- och slängvara som vi värderar väldigt lågt.

Ur en trädstam har Greger Ståhlgren svarvat ut en pokal. Stammen har barken kvar och den är som en piedestal under pokalen. Troligtvis har inte träet torkat ordentligt eftersom en stor spricka går genom pokalen. Barken har börjat falla av trädstammen. Nedbrytningen har påbörjats. Formspråket påminner om antikens och ger en känsla av stolthet och upphöjdhet samtidigt som man förstår att tidens tand gnager på verket.

På väggen hänger ett gökur. Uppdragningskedjan är väldigt lång och ligger i en hög på golvet. Det är Ståhlgrens klocka och jag får höra att kedjan är lika många meter som år som han levt. Nu står klockan still och kedjan blir inte längre medan åren går för Greger och för alla oss andra.

Sedan Bibelns skapelseberättelse har människan sett sig själv som naturens herre. Det var trots allt ett bittert uppvaknande när vi människor insåg att naturens resurser inte är oändliga. Att se människan mer som naturens skogsvaktare eller omvårdare är en nyare syn på naturen. Om det är konstnärernas filosofi eller om de bara vill få oss att ställa frågor låter jag vara osagt. Kanske kommer vi att se naturen på ett annat sätt. Är det verkligen den riktiga naturen som susar förbi oss på hemvägen?

One Place After Another
Hannah Streefkerk och Greger Ståhlgren
Gislaveds konsthall
5 september – 4 oktober 2015

Dan Nilsson

Text och bild

  

Associationskedjor och glittrande cellofan

Nässjö konsthall har vuxit fram som en av de mer betydande konstinstitutionerna i regionen. Denna gång ställer man ut konstnären Astrid Svangren som sedan några år gjort sig ett namn för sina installationer och målningar.
Man kan säga att utställningen utgår från tre målningar. En röd, en grön och en vit. Sedan finns det föremål eller installationer i lokalen som man kan koppla till dem.  Målningarna är gjorda på halvgenomskinliga plastskivor. Färgen är struken på dem ganska tjockt och förmodligen ganska snabbt. Det är skrivet saker på dem med en penna. Jag hittar ”Movements never lies” på den gröna målningen. Eller är det ”dies”? På den röda målningen har hon fäst ett tunt tyg.

Ett vitt tyg hänger ifrån taket. Det är tunt och ljuset lyser genom det. Det hänger som att det skulle kunna vara en klänning. När man kommer nära ser man att det sitter snäckor i det.  När jag pratade med konstnären berättade hon att hon hade sköljt tyget i Öresund utanför Köpenhamn där hon bor. Hon berättade också att det var viktigt med processen, att sakerna som hon gjort innan med föremålen var viktiga. När hon kommit till konsthallen hade hon med sig några saker, bland annat målningarna. Det mesta kom till på plats. De enskilda verken har inte heller några namn utan ska ses som en del av en helhet.

På golvet och upp på fönstren är det skrynklig cellofan. Ljuset lyser genom den och skimrar i regnbågens alla färger. I ett nystan av cellofan ligger det färgpigment och snäckor.
På väggen finns en oval av aluminiumfolie med rött silkespapper i mitten. Pappret är draperat i veck. Det finns ett stänk av gul färg i övre kanten.
I ett hörn mot fönstren klättrar aluminiumfolien upp för väggen. Den glittrar och reflekteras i fönsterglaset.

Det finns en röd klänning som hänger från taket. Den är gjord av mindre hopsydda bitar. Om man tittar nära så finns det inslag av broderier med metalltrådar. Tyget är tunt och genomskinligt. Det röda går igen i ovalen, vars aluminiumfolie går igen i den klättrande folien i hörnet. På det där viset så kan man hitta kopplingar mellan de olika beståndsdelarna i utställningen. Jag får höra att konstnären talat om den röda klänningen som ”Blodsklänningen”. Hon badade i havet och det finns snäckor både i den vita ”havets klänning” och bland cellofanen. Är kanske cellofanen vatten? Associationen som man får av vatten som symbol är rening och i många kulturer är det markeringen från ett stadium i livet till ett annat. Två saker som är olika, blod och vatten, men båda klänningar.

Konstnären har gestaltat sinnesstämningar och det känns som abstrakta symboler. Samtidigt finns det en fysisk dimension. Jag känner lukten av hav från Havsklänningen, ut   an att trampa eller känna på cellofanen så vet jag hur den frasar och sprakar. Målningarna bär spår av den fysiska åverkan som hon gjort för att skapa dem. Stora snabba penseldrag. Ett långsamt präntande av ord och meningar. Det finns också något av genomskinlighet genom hela utställningen. Något som ger utställningen ett drag av en eterisk känsla samtidigt är det mycket billiga och förgängliga material.

Utställningen är kanske inte helt lätt att få ett grepp om men om man ger den lite tid och har ett öppet sinne för associationer så är det en upplevelse på ett mer intuitivt plan som växer.

Astrid Svangren
Ett landskap kantat av blekt skarpt ljus i rosors skugga sjön är djup den sortens rörelse här börjar något annat
Nässjö konsthall
5 sept – 10 okt

Dan Nilsson

Text och bild