Kristina Gadhs utställning på Tändsticksmuseet är hennes
första separatutställning på tio år. Hon har med ett poetiskt språk satt ihop
en utställning som fascinerar. En liten skulptur föreställer den ryske poeten
Vladimir Majakovskijs dikt ”Ett moln i byxor”. En dikt där poeten förutspår att
han ska bli den kommande revolutionens poet. Att hans rappa och telegramartade
poesi fortfarande inspirerar beror kanske delvis på att han dog ganska ung och
inte kan belastas med hur Sovjetunionen blev senare.
I två montrar har Kristina Gadh lagt olika saker. I den
första är det saker hon hittat i lådor hos äldre släktingar. Det är något som
ser ut som en syl. En sak som ser ut som en kam i ett mjukt material. Efter en
diskussion med andra utställningsbesökare visar det sig att det var en sak som
man använde förr för att ta bort fläckar. En lite dos har en lite handskriven
etikett på sig: Smånubb. Det är beslag och en liten nål från SJ. Det är ganska
obetydliga föremål men tillsammans skapar de en bild av en person som lämnat
sakerna efter sig.
I en annan monter ligger saker som Kristina Gadh grävt upp
utanför sitt hus – som är den gamla stationsbyggnaden i Norrahammar. Det är
rostiga saker; en hästsko, handsmidda spikar och saker som ser oformliga ut som
det inte går att begripa vad det är. Här är historien längre bak och ännu mer
otydlig. Det blir bara fragment och den tydligaste slutsatsen vi kan göra av
sakerna är att de är spår av att det bott människor på platsen i hundratals år.
I ett avskilt rum står en installation. Jag associerar till
en rund kultplats från rymden med fluorescerande spröt som sträcker sig uppåt.
En suggestiv musik låter i bakgrunden. Musiken är gjord av Magnus Lundberg
speciellt för utställningen. Mina associationer träffar åtminstone delvis rätt.
Kristina Gadh berättar att det är en landningsplats för moln. Det kan vara alla
former av moln allt från åskmoln till lätta sommarmoln. Hon ser det som en
metafor för livet och i stolarna kan man sitta och meditera över det.
En liten skulptur av en kvinnlig djävul som ser så snäll ut
att man snarare förväntar sig att den sitter på ett moln än bland svavel och
eld. Den heter ”Den lilla hondjävulen” och var med på utställningen
”Hemskheter” redan 1994. Hennes medutställare var den gången skräcktecknaren
Hans Arnold och elektronmusikern Ralph Lundsten.
Kristina Gadhs utställning är både äldre saker som hon
ställt ut förut och nya. Det finns en lätthet och lekfullhet i utställningen som
man kanske bara kan få till om man har lång erfarenhet som konstnär.
Utställningen gör att man börja tänka på hur livet gestaltar sig om, slump och
förutsägbarhet.
Text och bild
Dan Nilsson
