Om man talar tyst så lyssnar människor

Det står några människor och tittar mot husväggen. En skylift flyttar sig med jämna mellanrum. Mannen som sitter i skyliften målar med en roller.  Bilden föreställer en person som har sitt ansikte dolt av växter. Bakom personen finns en vit rektangel. Det är Nässjös andra väggmålning efter att man inlett förra året med att bjuda in dem belgiska konstnären ROA som gjorde en stor fågel på en central vägg. I år bjöd man in Borondo som räknas till de stora inom Street Art. Han kommer från Spanien och är 25 år. Street Art är en term som används om konst som görs på offentliga platser. Det är ett samlingsnamn för en massa väldigt olika konstformer som till exempel affischkonst, Guerilla Gardening, Stickgraffiti eller Graffiti. Gemensamt för konstformerna är att det är olika uttrycksformer är att de ofta inte är beställda och är gjorda för att på något sätt förbättra eller förändra stadsmiljön.

Borondo jobbar med ett sätt att måla som mer liknar ett klassiskt måleri. Man ser att han har kunskaper i konsthistoria och han leker med och inspireras av äldre tekniker. Hans motiv är också mer klassiska som till exempel porträtt och torsoer.

Nässjös konsthallschef Lennart Alves berättar att när Borondo kom till Nässjö så ville han se omgivningarna och han frågade om svenska traditioner. Han fastnade för svenskarnas nära förhållande med naturen och deras firande av midsommar. Det är därför som han tagit med växterna i målningen och döpt den till ”Sju blommor”.  Växterna i målningen ser ut att hänga ihop med rönnarna framför och på vintern kommer den vita rektangeln spegla snölandskapet.

Borondo målar i en lite dovare färgskala. Väggarna åldras på ett värdigare sätt och så tycker Borondo att det passar väggmålningar bättre.
– Reklamen som finns överallt skriker ut sitt budskap och om jag målat i skarpa färger så hade bilderna inte synts.
Så du menar att om man talar tyst så lyssnar människor?
– Nu har jag inte talets gåva men det är exakt så jag menar.
Luktar personen på bilden på blommorna eller gömmer sig bakom dem?
– Jag vill inte svara på det. Jag vill inte tala om vad bilden föreställer utan lämna tolkningarna helt till betraktaren. Det är bäst när det är helt öppet för tolkning.

Monitor frågar om vi får ta ett porträttfoto på honom men han vill inte det. Inte för att han vill vara hemlig utan därför att han tycker att det skymmer hans konst. Att människor ibland kan vara mer nyfikna på hans utseende än hur hans konst ser ut.
Efter vårt besök vid väggmålningen på Mariagatan gjorde Borondo två målningar på glas på Nässjö stadsbibliotek.

Satsningen på fasadmålningar i Nässjö är tänkt att vara ett återkommande arrangemang där en ny konstnär får chansen att utsmycka en vägg varje år. Invigning av Borondos väggmålning kommer att ske lördag 5 september i samband med Matmarknaden.

Sju blommor
Borondo
Mariagatan, Nässjö
Invigning 5 september

Dan Nilsson 

Text och bild

Kråkshults revolutionära expressionist

Perioden efter det första världskriget innebar en ny politisk medvetenhet men också konstnärliga experiment och dekadans. Man ville ha en ny kultur och kreativiten sprudlade med expressionistisk film, kabaréer och jazzmusik.  Det var också en tid då Tyskland hade fått sin första demokratiska författning men det var också en period av hög arbetslöshet och inflation. Eric Johansson var en konstnär som befann sig mitt i detta. Han var född i Dresden av en svensk mamma och lämnad till fosterföräldrar. Det finns också en lokal koppling, han tillbringade somrarna i det ärvda huset i Kråkshult utanför Eksjö.

Expressionismen är en inriktning där avbildandet av motiv ger uttryck för konstnärens inre föreställningsvärld eller egna känslor. I Tyskland var expressionismen speciellt stor tiden efter Det första världskriget med många kända namn som Ernst Ludwig Kirchner, Otto Dix och Emil Nolde.
Utställningen inleds med kritteckningen ”Demonstration”, där en mängd människor med upprörda och förvridna ansikten vandrar under röda fanor. I Dresden där Johansson växte upp fanns det en lång tradition av arbetarkamp och han var aktiv i bildandet av ett revolutionsråd i akademin. I flera andra av hans bilder märks det politiska engagemanget som till exempel ”Industrialisten” där en äldre man med mustasch är porträtterad med ett litet hakkors på kavajslaget.

Utställningen rymmer också motiv av en annan karaktär. Det är studier av muskulösa män, gycklare, och flera närgångna porträtt. Spännvidden är stor både stilmässigt och tekniskt där det är oljemålningar, akvareller, teckningar och träsnitt.  Man undrar ju lite över historien bakom bilden ”Selbstmorderin”, som föreställer en kvinna som hoppar ut från ett fönster. Är det ett skildrande av en verklig händelse eller är det ett uttryck för känslor som konstnären känner?

När nazisterna tog makten 1933 blev situationen för Eric Johansson allt mer besvärlig. Förutom att han hade en revolutionär bakgrund så var han gift med en kvinna av judisk börd. Nazisterna anordnade 1937 en konstutställning med konst som de ansåg var degenererad och Eric Johansson var representerad på den. De kallade den för ”Entartete Kunst” och han var ende svensk i sällskap med många konstnärer som idag anses som de största i konsthistorien. Några av de andra var Marc Chagall, Paul Klee, Piet Mondrian och Max Ernst. Efter en del umbäranden flydde Johansson till Sverige och en stor del av hans konstnärliga produktion försvann.  Han bosatte sig så småningom i Täby och hans konst nådde inte samma höjder som under mellankrigsåren.

Det är berömvärt att man fått en utställning som mycket väl hade kunnat ställas ut på de stora museerna i Stockholm. Det är inte bara en konsthistoriskt intressant utställning utan också en utställning som på sitt sätt skildrar historierna bakom i ett omvälvande skede i Europas historia.

Den urartade svensken
Eric Johansson – revolutionär expressionist
Eksjö museum
23 maj – 6 september

Dan Nilsson 

Text och bild

 

 

En plats för konstmöten

Lukten av tjära är det första som möter en när man kommer fram till Mariannelunds station. De kommer från Susanne Demånes nytjärade skulpturer som står på grusplanen mellan husen. Konsten är utspridd på flera platser. Det är en blandning av konstnärer och stilar. Tågen stannar inte som förr i Mariannelund så därför har stationen annekterats för kulturändamål och något av ett nav i Visit15:s verksamhet.

Tomas Ivarssons ljusskulptur ”Transparens” lyser violett mot det mörkt målade Godsmagasinet. Ett verk som kanske bäst kommer till sin rätt lite senare på kvällen.

Åsa Herrgård har gjort en skulptur som hänger i taket på Godsmagasinet. Det är lite rangligt och ömtåligt gjort av bambu, papper, bivax och plexiglas. Inspirerat av båtflyktingarnas båtar ”Att fly är inte att resa” kallar hon den. Avlång och lite cigarrformad påminner den också om en zeppelinare som tyst flyger iväg över himlen.

Konstnärerna Lisa Jeannin och Rolf Schurmanns ställer ut stora fotografier som är fästa vid ett litet skjul som ligger i din lilla dungen bredvid stationen. De har arbetat utifrån ett par släkthistorier där en fransk medeltida riddare ”Chevalier Jeannin möter ängeln Mikael”. Bilderna är också del av en film som man spelar in i Frankrike. Bilderna som är tagna i Bretagne smälter in i miljön kring dem. Gränserna flyter samman mellan då och nu, Frankrike och Mariannelund.

Konsthall Betel är namnet på en nedlagd kyrka som numera är utställningshall. Konstnärerna som ställer ut är svenska och kinesiska. Många av verken behandlar samtidens politiska händelser framför allt i Kina men också Sverige.

Filmen ”Lycka, en femårsplan” visas i ett litet chockrosa rum som är uppbyggt i konsthallen. Det uppstod för några år sedan prat om att man mätte lycka precis som BNP i olika länder. Danmark låg på nummer ett och Sverige på nummer sju. I filmen kommer en framtidskommission från Kina till Mariannelund och ska ta reda på varför de är lyckligare än kineserna som ligger på plats 112. Arbetet med filmen har varit en blandning av dokumentär och idéer från flera kinesiska konstnärer som är med i filmen. Konstnären Janna Holmstedt och dokumentärfilmaren Karin Wegsjö var de som regisserat och filmat i Kina och Sverige. Det är poetiskt, absurt och tankeväckande.

I entrén finns ett videoverk av den kinesiske konstnären Luo Fei. Han slår på sitt bröst medan han ropar ”Folkrepubliken Kina”. Han inspirerades till detta av händelsen då Ordförande Mao utropade Folkrepubliken Kina på Himmelska Fridens torg 1949. På den tiden var högtalarna lite sämre än idag och det uppstod ett vibrerande ljud. För några år sedan kom konstnären på att det lät ungefär likadant när han slog sig på bröstet medan han ropade. Först gjorde han det som ett skämt men det är inte längre så med en alltmer laddad atmosfär i Kina.

På Betels övervåning har Samuel Sander ställt ut bilder och en installation. Det är trasigt, det är spillror och det är utbrända ruiner. Över detta vakar ett stort svart kors. På golvet ligger en svart diskbänk och en liten blomma tittar fram från all bråten som en liten glimt av hopp.

Visit15 i Mariannelund är ett projekt som påbörjades förra året som Visit14 och i det ingår att konstnärer från Sverige, Norge, Kina och Storbritannien skapar platsspecifika installationer i en skog, en järnvägsstation, en 1700-talsby eller en före detta kyrka. Kinesiska konstnärer har också under en period varit boende för att få arbetsro på den svenska landsbygden. Det är också möten mellan äldre hantverkstraditioner, modern design och samtidskonst.

Konsthall Betel
Karin Wegsjö, Janna Holmstedt, Xue Tao, Luo Fei, Maria Ängqvist Klyvare, Samuel Sander, Janeric Johansson.
30 maj - 15 augusti

Mariannelund Station
Lilla konsthallen: Dan Fröberg, På andra sidan spåret: Tomas Ivarsson, Godsmagasinet: Inger Södergren, Carina Andersson, Åsa Herrgård

14 juni - 15 augusti

Dan Nilsson
Text och bild

 
 

En extremfotograf i Tranås

En hyllning till allt det normala säger Karl Larsson om sina fotografier som visas på Eriksbergs museum i Tranås. När man besöker Tranås så är kanske den bild man får mer representativ för Sverige och svenskarna än vad den bild man får om man besöker Stockholm.
En mängd små bilder. En väldigt stor mängd bilder har han tagit. 17724 stycken för att vara exakt.

– En dokumentation av vardagen, kan man väl säga att det bygger på. En massdokumentation. Det är lite frågeställningar kring hur viktiga bilderna är individuellt kontra det kollektiva och hur vi bygger upp våra liv kring mönster. Vi gör ofta liknande grejer. Vi vill gärna ha mönster. Vi vill gärna äta samma tid, vi vill gärna ha tre mål mat, gå upp en viss tid och gå och lägga oss en viss tid, säger Karl Larsson.

En av bilderna är tagen vid en utsiktsplats i Tranås. Staden glöder och ser stor ut. I förgrunden finns ett högt träd. Förr i tiden har det varit en dansbana där. Det kallas för Höganloft.
– Det är väl också att utforska grejer som inte är centrum. Det är inte Göteborg, Stockholm, Malmö eller London. Det är överallt det händer. Också det tråkiga kan vara kul. Vardagsdramatiken, det man går förbi varje dag, det händer något där. Att kunna vara på en plats lite längre och vara och jobba. Att skapa min känsla, min stämning av en bygd eller en stad, berättar han vidare.

Konstnären i köket på Kultivera konstnärsresidens

Karl Larsson var en av deltagarna i Kultivera konstresidens i Tranås förra sommaren och är nu tillbaka bland annat för att göra den här utställningen.
– Det är mer spår av människor än människor. Det är inte så mycket människor som jag fotograferat. Det är i alla fall inte något som jag tycker är så viktigt för skapa stämningen av Tranås, säger Karl Larsson. Han tycker ändå att det är förhållandevis mycket människor på stadens gator och torg.

Många konstnärer söker sig utanför storstadsregionerna och det är en av fördelarna med konstnärsresidenset i Tranås. Det ger möjligheten för konstnärer från hela världen att för en begränsad tidsperiod att bo och arbeta i en mindre stad.
– Det är väl egentligen svårt för städer som Stockholm, Göteborg, Malmö eller Jönköping att konkurrera med megastäder som Berlin eller London. Det som är exotiskt med Sverige är att det är sådana stora ytor, det är sådana volymer där det är tomt, eller nästan tomt, i jämförelse med megametropolerna.

Vissa bilder har han letat efter motiv som inte är vackra men det finns ändå något som är tilltalande. Det kan vara smutsiga industriområden, bakgårdar och gator. Han har ändå hittat något som är tilltalande. Det kan vara kompositionen eller färgerna. Det kan vara något speciellt med platsen.
– Jag vill gärna skapa en nyfikenhetskedja av att man börjar kolla på saker på ett nytt sätt.

Karl Larsson: Av Tranås För Tranås
Eriksbergs Museum
Storgatan 54, Tranås
17 april – 8 maj 2015

Kultivera kulturresidens
Karl Larssons hemsida

Dan Nilsson

Text och bild

En förstudie till en utopisk frizon

En ruta där man känner tillit till sina medmänniskor. En markerad kvadrat på ett torg där man kan ställa sina väskor utan att de blir stulna. En plats som man kan ställa sig i om man behöver hjälp. Det är idén som presenteras på utställningen Rutan av Kalle Boman och Ruben Östlund. Den senare en känd och guldbaggebelönad filmregissör, den förste en kanske inte lika känd filmproducent.

När besökaren går in i utställningen måste den välja sida. De val som besökaren har att välja mellan är ”Jag saknar tillit till mina medmänniskor” eller ”Jag känner tillit till mina medmänniskor. Väljer man det senare alternativet så kommer man efter att ha köat genom ett grindsystem fram till en skylt med texten ”Lägg din plånbok och mobil här”. Till min förvåning lägger många av besökarna sina plånböcker på bordet. Det är svårt att helt plötsligt börja lita reservationslöst på en massa okända människor.

Det är en idé om en värld som kanske fanns för ett par årtionden sedan. En vilja att återskapa en medmänsklighet som gått förlorat. Men framför allt är det ett sätt att pröva en idé om mänskligt beteende. Ruben Östlund ser det också som förarbete för sin film ”The Square”.

Malin Holmberg har målat en karta över Pangea (superkontinenten som fanns innan fastlandet blev olika kontinenter) som täcker större delen av golvet. Över kartan hänger en ruta i tunna trådar. En zon för tillit även innan kontinenterna gett sig iväg. En grottmålning med handmålningar visas på ena kortväggen. Spannar med krita står på golvet så att man kan göra sina egna avtryck på golvet. Fanns det ställen där man respekterade varandra, där man var fredad och kunde be om hjälp även på stenåldern?

”Värderingarna som rutan står för är hur gamla som helst, det är sättet att försöka påminna oss om dem som kanske är nytt.” Det säger Ruben Östlund och lägger till att det är attitydförändringen i samhället just nu som gör att vi måste påminna oss om dem.

I samband med utställningen har Värnamo fått en ruta på Flanaden. Ute i verkligheten på gatan där det är upp till alla medmänniskor att se till att det fungerar.

RUTAN

Ruben Östlund & Kalle Boman

Vandalorum

18 april – 31 maj 2015

Dan Nilsson

Text och bild

Begränsningar som inspiration

När Sara Wallgren och Anna Dohrmann bestämde sig för att arbeta ihop fick de iden att de skulle sätta upp begränsningar för vad de fick göra. Ett arbete där processen blev lika viktig som resultatet.
Anna och Sara möttes på den förberedande konstskolan Gerlesborgsskolan. Efter det har de båda studerat vid konsthögskolor Anna vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och Sara vid Malmö Konsthögskola. I verket ”Spår av 773 Km” har de två skickat paket till varandra. Sara bor i Berlin och Anna i Björköby, Småland. Innan de började satte de upp regler om hur det skulle gå till. De skulle slå in ett paket i ett vitt A3-papper. Så mycket som möjligt av pappret skulle vara exponerat och slutligen skulle de skicka paketet till varandra. Pappret fick spår efter den långa transporten, det blev fläckar, tejprester, etiketter och skrynklor.
I verket ”Visa mig din tid” så har de båda arbetet efter regeln ”Gör en enkel hastig teckning utan förlaga” efter förlagan har de sedan gjort ett verk som är större och som tog betydligt längre tid att göra. Anna ritade av teckningen på baksidan av ett bomullstyg och broderade sedan strecken. Sara förde över teckningen med ett rutmönster på en duk. Något händer på vägen från en snabb skiss till att återge den större med en långsam metod.
Tid, förgänglighet och spår som skapas genom slumpen är teman som går genom utställningen. Restriktionerna gör att man skärper till sig. Att fantasin får jobba lite till innanför de snäva gränserna.
De ligger ganska nära varandra i konstnärskapet. I utställningsarbetet har de två inspirerats av varandra. I några fall har det blivit så att Anna har gjort verk som ser ut att vara gjorda av Sara och tvärtom.
Anna Dohrmann fick Jönköpings läns landstings arbetsstipendium 2014. Det var bland annat för samarbetsprojektet som ledde fram till den här utställningen. Motivationen för stipendiet löd:
”För ett samtida konstnärskap med fokus på närmiljöns friktioner, möjligheter, begränsningar och objektets poetiska förändringar”.

Riktvärden och restriktioner

Anna Dohrmann och Sara Wallgren

Eksjö museum

21 mars – 3 maj

Dan Nilsson

Text och bild

Ung konst på Tändsticksområdet

Mantra är en utställning på Tändsticksgränd 24. Initiativtagaren Marcus Appelberg har samlat några av sina gamla klasskamrater från en rad olika konstskolor. Konstnärerna arbetar i väldigt olika tekniker. Det är installationer, video, foto och teckningar. 

Det första konstverket som man möts av är ”Luxurious Red” av Filippa Wikner vilket är en röd matta som fortsätter upp på väggen. Är det konst uppåt väggarna eller konst man kan trampa på? Det är kanske en passande ingång i utställningen. I sin presentation skriver Wikner att hon vill utmana betraktaren i fråga om material och placering. 

Ett konstverk som fångar ens blick är ”Lifeforms” av Alexandra Dahlqvist som är små avbildningar av foster gjorda i screentryck och sedan hopsydda som små figurer och upphängda som en stor mobil. Det är som en mängd potentiella liv som svävar i universum. Det är inte oväntat när man får veta att Alexandra Dahlqvist själv fått barn nyligen. 

Marcus Appelbergs fotografier på arkitektur är inte bara kompositioner och linjer. Det är bilder av fasadhörn, rå betong och texturer. Det som inte visas kan vara något hotfullt bakom fördragna draperier och stängda dörrar. 

Utställningen är blandad och ger ett lite improviserat gör-det-själv intryck. Det är återanvända material som kartong och fotografier är uppsatta direkt på väggen. Det känns att utställningen kommer underifrån. Att det är utställarna själva som satt ihop den och ordnat så att de får ställa ut. Den kan också fungera lite som en termometer över vad som händer på konstskolorna. Ett Mantra är något man upprepar för att få klarhet, för att skärpa sig.

Mantra

Tändsticksgränd 24

21 februari – 8 mars

Dan Nilsson
Text och bild