Man kan säga att utställningen utgår från tre målningar. En röd, en grön och en vit. Sedan finns det föremål eller installationer i lokalen som man kan koppla till dem. Målningarna är gjorda på halvgenomskinliga plastskivor. Färgen är struken på dem ganska tjockt och förmodligen ganska snabbt. Det är skrivet saker på dem med en penna. Jag hittar ”Movements never lies” på den gröna målningen. Eller är det ”dies”? På den röda målningen har hon fäst ett tunt tyg.
Ett vitt tyg hänger ifrån taket. Det är tunt och ljuset lyser genom det. Det hänger som att det skulle kunna vara en klänning. När man kommer nära ser man att det sitter snäckor i det. När jag pratade med konstnären berättade hon att hon hade sköljt tyget i Öresund utanför Köpenhamn där hon bor. Hon berättade också att det var viktigt med processen, att sakerna som hon gjort innan med föremålen var viktiga. När hon kommit till konsthallen hade hon med sig några saker, bland annat målningarna. Det mesta kom till på plats. De enskilda verken har inte heller några namn utan ska ses som en del av en helhet.
På golvet och upp på fönstren är det skrynklig cellofan. Ljuset lyser genom den och skimrar i regnbågens alla färger. I ett nystan av cellofan ligger det färgpigment och snäckor.
På väggen finns en oval av aluminiumfolie med rött silkespapper i mitten. Pappret är draperat i veck. Det finns ett stänk av gul färg i övre kanten.
I ett hörn mot fönstren klättrar aluminiumfolien upp för väggen. Den glittrar och reflekteras i fönsterglaset.
Det finns en röd klänning som hänger från taket. Den är gjord av mindre hopsydda bitar. Om man tittar nära så finns det inslag av broderier med metalltrådar. Tyget är tunt och genomskinligt. Det röda går igen i ovalen, vars aluminiumfolie går igen i den klättrande folien i hörnet. På det där viset så kan man hitta kopplingar mellan de olika beståndsdelarna i utställningen. Jag får höra att konstnären talat om den röda klänningen som ”Blodsklänningen”. Hon badade i havet och det finns snäckor både i den vita ”havets klänning” och bland cellofanen. Är kanske cellofanen vatten? Associationen som man får av vatten som symbol är rening och i många kulturer är det markeringen från ett stadium i livet till ett annat. Två saker som är olika, blod och vatten, men båda klänningar.
Konstnären har gestaltat sinnesstämningar och det känns som abstrakta symboler. Samtidigt finns det en fysisk dimension. Jag känner lukten av hav från Havsklänningen, ut an att trampa eller känna på cellofanen så vet jag hur den frasar och sprakar. Målningarna bär spår av den fysiska åverkan som hon gjort för att skapa dem. Stora snabba penseldrag. Ett långsamt präntande av ord och meningar. Det finns också något av genomskinlighet genom hela utställningen. Något som ger utställningen ett drag av en eterisk känsla samtidigt är det mycket billiga och förgängliga material.
Utställningen är kanske inte helt lätt att få ett grepp om men om man ger den lite tid och har ett öppet sinne för associationer så är det en upplevelse på ett mer intuitivt plan som växer.
Astrid Svangren
Ett landskap kantat av blekt skarpt ljus i rosors skugga sjön är djup den sortens rörelse här börjar något annat
Nässjö konsthall
5 sept – 10 okt
Dan Nilsson
Text och bild
