Naturen är väldigt närvarande i Hannah Streefkerk och Greger Ståhlgrens verk. Men det är när man går när och tittar som man upptäcker att något inte stämmer. Det ligger löv på golvet i små högar. Tittar man nära på löven så har Hannah Streefkerk sytt i dem. Det är som att naturen behövt lagas.
Greger Ståhlgren har tagit en gammal pinnstol och en kvist från skogen. Sedan har han med delarna från stolen byggt en replik av kvisten. På lite avstånd så är de identiska. När man närmar sig upptäcker man vilket som är en kopia. Formerna är lite kantigare, det syns tydliga penseldrag där det borde vara bark.
På golvet ligger Hannah Streefkerks stenar. De är inklädda i en virkad väv. Det är som om de var små djur som behövde värmas. Det är hårt och kallt som möter mjukt och varmt.
Det finns en sorgesenhet i verken på det sättet att man känner att naturen inte respekteras. Den är en slit- och slängvara som vi värderar väldigt lågt.
Ur en trädstam har Greger Ståhlgren svarvat ut en pokal. Stammen har barken kvar och den är som en piedestal under pokalen. Troligtvis har inte träet torkat ordentligt eftersom en stor spricka går genom pokalen. Barken har börjat falla av trädstammen. Nedbrytningen har påbörjats. Formspråket påminner om antikens och ger en känsla av stolthet och upphöjdhet samtidigt som man förstår att tidens tand gnager på verket.
På väggen hänger ett gökur. Uppdragningskedjan är väldigt lång och ligger i en hög på golvet. Det är Ståhlgrens klocka och jag får höra att kedjan är lika många meter som år som han levt. Nu står klockan still och kedjan blir inte längre medan åren går för Greger och för alla oss andra.
Sedan Bibelns skapelseberättelse har människan sett sig själv som naturens herre. Det var trots allt ett bittert uppvaknande när vi människor insåg att naturens resurser inte är oändliga. Att se människan mer som naturens skogsvaktare eller omvårdare är en nyare syn på naturen. Om det är konstnärernas filosofi eller om de bara vill få oss att ställa frågor låter jag vara osagt. Kanske kommer vi att se naturen på ett annat sätt. Är det verkligen den riktiga naturen som susar förbi oss på hemvägen?
One Place After Another
Hannah Streefkerk och Greger Ståhlgren
Gislaveds konsthall
5 september – 4 oktober 2015
Dan Nilsson
Text och bild
