Samtiden finns under ett snabbköp

Nu har Jönköping fått en konsthall. Det är därför dags att summera den första tiden på Österängens konsthall.

Den första utställningen var tre stycken videoverk med Johanna Billing. Första videoverket heter ”Pulheim Jam Session”. Att hamna i en bilkö är för de flesta välbekant och frustrerande. Kanske är det därför som det blir intressant som medel att avslöja sociala strukturer. När Johanna Billing gör en film om en bilkö så är det inte en dokumentär utan ett fullständigt orkestrerat drama. I filmen deltar ett 60-tal bilar. Bilarna stannar. Det är en landsbygdsväg vid ett sädesfält. Passagerarna börjar göra saker. Man stiger ur bilen, en far läser högt ur en bok för sina barn, en flicka skriver ett sms. I bakgrunden snurrar en rad vindkraftverk. De finns ett lugn i det som händer. Efter en stund så inser jag att det normala hade varit att bli frustrerad och arg över att bilarna står still.
I filmen spelar Edda Magnason på en flygel som står i en lada. Hennes musik är sökande och improviserande.
Anna Billing har också en teknisk kvalitet som gör att det nästan liknar en musikvideo eller reklamfilm. Det märks också att hon jobbat med musik eftersom den spelar en stor roll i hennes filmberättande. I videoverket ”I’m Lost Without Your Rhythm” är soundtracket en blandning av improvisation och en nyinspelad tolkning av låten ”My Heart” av vokal- och trumduon ”Wildbirds and Peacedrums”. Det verket utgår ifrån dansimprovisationer med amatördansare och dramastudenter i rumänska Iasi. Den svenska koreografen Anna Vnuk har gjort koreografin. Utgångspunkten har varit ett utforskande av vardagliga rörelser där man plockar upp rytmen från musiken. I en scen sitter ett antal unga män och kvinnor i en sal och skriver på gamla Olivetti reseskrivmaskiner. Det blir ljudet och rytmen som blir viktigt. Att man kan använda skrivmaskinerna till det skrivna ordet känns som om det är något som gått förlorat i historien.

Konsthallens andra utställning var Patrik Svedbergs bilder av ett pilträd som står på den strand i Huskvarna som brukar kallas för Oset. Bilderna har han tagit från exakt samma plats men det är små variationer som väder, tid på dagen och människor och djur runt omkring som har skiftat. Det här projektet som han kallar för “The Broccoli Tree”, har fått en stor uppmärksamhet på Instagram med många tusen följare. Varför just dessa bilder blivit virala är svårt att säga men onekligen säger det något om vår samtid. Kanske är det vardagligheten och dess berättelser som lockar.

Den tredje utställningen är ”Konst i datorn!”. Hallen är fylld med stationära datorer som visar olika verk. På en dator leker spelarna i Counterstrike en klapplek istället för att skjuta varandra. Det är Jesper Andersson och Britta Forestiers video ”Playmates”. I en annan video har en person hamnat i en glitsch och hakar upp sig hela tiden medan övriga världen rullar på som en film. På väggarna en rad med porträtt i svartvitt på unga män. Det är handtryckta fotogravyrer som föreställer professionella Starcraft2-spelare. Ett verk där en ganska gammal teknik avbildar personer som håller på med något relativt modern och flyktigt. Verket är gjort av Valerie Schmidt och Patrick Wagner. Verken befinner sig i den moderna medievärlden det nu är dataspel, Youtube eller annan digital värld. Det som nyss var skräpkultur kommer in på konsthallen. Det som är fiktion är verklighet. Soldaten i dataspelet har en historia precis som om den var verklig eller är det ett riktigt krig som bara ser ut som ett spel? Människorna på Youtube ställer villigt upp och dansar till musiken. Det här är bra och samtida och det passar en lokal som Österängens konsthall som befinner sig mitt i ett miljonprogramområde under ett snabbköp.

Det är en bra start för Österängens konsthall och vi ser fram emot de kommande åren…

Österängens konsthall

Taking Place 

Johanna Billing

03 Okt — 08 Nov


The Broccoli Tree

Patrik Svedberg

11 Nov — 22 Nov


Konst i datorn!

Natalie Bookchin, Joseph DeLappe, Beatrice Orlandi, Lode Kuylenstierna, Patrick Wagner & Valerie Schmidt, Lidia Sigle, Jonas Westlund, Anna-Karin Rasmusson, Eden Mitsenmacher, Jesper O. T. Andersson & Britta Forestier, Milos Trakilovic & Nora Turato, Nils Gunnars och Victoria Verseau

27 Nov — 17 Jan

Dan Nilsson


Text & bild

En visuell essä om granen som sinnebild för det skandinaviska

I konsthallens rum så är det påtagligt mycket av ljust trä och svensk design. Kopplingen mellan Smålands skogar och Smålands design och hantverk är påtaglig. Därför känns det som väldigt passande att Ann Böttchers utställning ”Beskåda detta otäcka land” analyserar och belyser granens konst- och idéhistoria.

Granen är på många sätt en tydlig bild och symbol över Småland. Den har fått stå som ett förhatligt objekt över det tråkiga svenska landskapet. Å andra sidan har den också funnits med i nationalromantiska skildringar av Sverige och den fanns även med på nazistiska julkort under andra världskriget.

Ett stycke oförfalskad natur som bara är kan laddas med en mängd konnotationer. Vi läser gärna in strävsamhet och kraft i granarna där de står emot både vind och köld.

Utställningens titel har hon tagit från Carl August Ehrensvärd som avskydde granar och följaktligen också Småland. Han föredrog och var mer romantiserande kring Italiens landskap medan den samtida Linné var mer inriktad på nyttotänkande och mer entusiastisk över det småländska landskapet.
Svenskens självbild är att många svenskar är naturälskande och att det märks speciellt tydligt då det är midsommar, städernas centrum töms på folk och om man kan så åker man ut till sommarstugan.

Böttcher säger att hon jobbar med porträtt som visar skogens topografi. Hennes egna teckningar är minutiösa och detaljrika.  Det är tolv stycken blyertsteckningar på papper. Hon är född i Bruzaholm och uppvuxen på det småländska höglandet och verkar precis som Linné vara mer positiv till granar.

Centralt i utställningen är hennes verk ”Den svenska serien”. Hennes egen konst speglar de olika influenserna från andra konstnärer. Ett av särdragen är nämligen att hon plockar fram konstverk ur museernas gömmor och ställer dem bredvid sina egna. Till detta lägger hon texter från författare och små post-it-lappar som kommenterar. Det blir som en ganska tjock bock där notförteckningen är den största delen. Det här är förstås ingen nackdel. Vi behöver inte läsa genom alla referenser. Vår hjärna sätter igång och bearbetar och hittar nya referenser.

Under arbetets gång med utställningen upptäckte Böttcher konstnären Sten Dunér som bor utanför Värnamo. Hon har gjort sin egen version av hans granar i fem versioner. Det blir till en hyllning till en äldre kollega.

Mitt i utställningsrummet ligger en stor matta. Det är en flera meter stor flossamatta där det fattas bitar av luggen. Det är vita fält där inga trådar fästs. De andra färgerna är blått, grönt och svart. När jag ser ett gammalt julkort på väggen bredvid så förstår jag vad det är det som avbildats på mattan. Ett gammalt julkort från Nationalsocialistiska blocket, där ett vitt hakkors strålar mellan de svarta granarna. På vykortet finns också texten ”God helg”. På mattan är luggen så lång att det ser vildvuxet ut.
Ann Böttcher har plockat ut en rad målningar i ut Smålands konstarkivs samlingar som är som en pendang till utställningen. Det är granmotiv i alla möjliga tekniker av Vera Nilsson, Magnus Bärtås och förut nämnde Sten Dunér bland annat. De här verken är som en kommentar kring resten av utställningen. Man tittar och letar efter särdrag på hur konstnärerna skildrat granarna.
Ann Böttcher är en viktig konstnär som på ett subtilt sätt utforskar vår kulturhistoria och vår identitet med utgångspunkt från granen. Där en mängd referenser från historien både långt borta och nära speglas i hennes egna noggranna teckningar.

Ann Böttcher
”Beskåda detta otäcka land”
Vandalorum
12/9 – 29/11 2015

Dan Nilsson

Text och bild

 

Att sy löv, att göra kopior, att ställa frågor om naturen…

I en gammal trävilla ligger Gislaveds konsthall. Det yttre är lite missvisande eftersom man satsar på samtida konst.
 Naturen är väldigt närvarande i Hannah Streefkerk och Greger Ståhlgrens verk. Men det är när man går när och tittar som man upptäcker att något inte stämmer. Det ligger löv på golvet i små högar. Tittar man nära på löven så har Hannah Streefkerk sytt i dem. Det är som att naturen behövt lagas.

Greger Ståhlgren har tagit en gammal pinnstol och en kvist från skogen. Sedan har han med delarna från stolen byggt en replik av kvisten. På lite avstånd så är de identiska. När man närmar sig upptäcker man vilket som är en kopia. Formerna är lite kantigare, det syns tydliga penseldrag där det borde vara bark.

På golvet ligger Hannah Streefkerks stenar. De är inklädda i en virkad väv. Det är som om de var små djur som behövde värmas. Det är hårt och kallt som möter mjukt och varmt.
Det finns en sorgesenhet i verken på det sättet att man känner att naturen inte respekteras. Den är en slit- och slängvara som vi värderar väldigt lågt.

Ur en trädstam har Greger Ståhlgren svarvat ut en pokal. Stammen har barken kvar och den är som en piedestal under pokalen. Troligtvis har inte träet torkat ordentligt eftersom en stor spricka går genom pokalen. Barken har börjat falla av trädstammen. Nedbrytningen har påbörjats. Formspråket påminner om antikens och ger en känsla av stolthet och upphöjdhet samtidigt som man förstår att tidens tand gnager på verket.

På väggen hänger ett gökur. Uppdragningskedjan är väldigt lång och ligger i en hög på golvet. Det är Ståhlgrens klocka och jag får höra att kedjan är lika många meter som år som han levt. Nu står klockan still och kedjan blir inte längre medan åren går för Greger och för alla oss andra.

Sedan Bibelns skapelseberättelse har människan sett sig själv som naturens herre. Det var trots allt ett bittert uppvaknande när vi människor insåg att naturens resurser inte är oändliga. Att se människan mer som naturens skogsvaktare eller omvårdare är en nyare syn på naturen. Om det är konstnärernas filosofi eller om de bara vill få oss att ställa frågor låter jag vara osagt. Kanske kommer vi att se naturen på ett annat sätt. Är det verkligen den riktiga naturen som susar förbi oss på hemvägen?

One Place After Another
Hannah Streefkerk och Greger Ståhlgren
Gislaveds konsthall
5 september – 4 oktober 2015

Dan Nilsson

Text och bild

  

Associationskedjor och glittrande cellofan

Nässjö konsthall har vuxit fram som en av de mer betydande konstinstitutionerna i regionen. Denna gång ställer man ut konstnären Astrid Svangren som sedan några år gjort sig ett namn för sina installationer och målningar.
Man kan säga att utställningen utgår från tre målningar. En röd, en grön och en vit. Sedan finns det föremål eller installationer i lokalen som man kan koppla till dem.  Målningarna är gjorda på halvgenomskinliga plastskivor. Färgen är struken på dem ganska tjockt och förmodligen ganska snabbt. Det är skrivet saker på dem med en penna. Jag hittar ”Movements never lies” på den gröna målningen. Eller är det ”dies”? På den röda målningen har hon fäst ett tunt tyg.

Ett vitt tyg hänger ifrån taket. Det är tunt och ljuset lyser genom det. Det hänger som att det skulle kunna vara en klänning. När man kommer nära ser man att det sitter snäckor i det.  När jag pratade med konstnären berättade hon att hon hade sköljt tyget i Öresund utanför Köpenhamn där hon bor. Hon berättade också att det var viktigt med processen, att sakerna som hon gjort innan med föremålen var viktiga. När hon kommit till konsthallen hade hon med sig några saker, bland annat målningarna. Det mesta kom till på plats. De enskilda verken har inte heller några namn utan ska ses som en del av en helhet.

På golvet och upp på fönstren är det skrynklig cellofan. Ljuset lyser genom den och skimrar i regnbågens alla färger. I ett nystan av cellofan ligger det färgpigment och snäckor.
På väggen finns en oval av aluminiumfolie med rött silkespapper i mitten. Pappret är draperat i veck. Det finns ett stänk av gul färg i övre kanten.
I ett hörn mot fönstren klättrar aluminiumfolien upp för väggen. Den glittrar och reflekteras i fönsterglaset.

Det finns en röd klänning som hänger från taket. Den är gjord av mindre hopsydda bitar. Om man tittar nära så finns det inslag av broderier med metalltrådar. Tyget är tunt och genomskinligt. Det röda går igen i ovalen, vars aluminiumfolie går igen i den klättrande folien i hörnet. På det där viset så kan man hitta kopplingar mellan de olika beståndsdelarna i utställningen. Jag får höra att konstnären talat om den röda klänningen som ”Blodsklänningen”. Hon badade i havet och det finns snäckor både i den vita ”havets klänning” och bland cellofanen. Är kanske cellofanen vatten? Associationen som man får av vatten som symbol är rening och i många kulturer är det markeringen från ett stadium i livet till ett annat. Två saker som är olika, blod och vatten, men båda klänningar.

Konstnären har gestaltat sinnesstämningar och det känns som abstrakta symboler. Samtidigt finns det en fysisk dimension. Jag känner lukten av hav från Havsklänningen, ut   an att trampa eller känna på cellofanen så vet jag hur den frasar och sprakar. Målningarna bär spår av den fysiska åverkan som hon gjort för att skapa dem. Stora snabba penseldrag. Ett långsamt präntande av ord och meningar. Det finns också något av genomskinlighet genom hela utställningen. Något som ger utställningen ett drag av en eterisk känsla samtidigt är det mycket billiga och förgängliga material.

Utställningen är kanske inte helt lätt att få ett grepp om men om man ger den lite tid och har ett öppet sinne för associationer så är det en upplevelse på ett mer intuitivt plan som växer.

Astrid Svangren
Ett landskap kantat av blekt skarpt ljus i rosors skugga sjön är djup den sortens rörelse här börjar något annat
Nässjö konsthall
5 sept – 10 okt

Dan Nilsson

Text och bild

 

  

Om man talar tyst så lyssnar människor

Det står några människor och tittar mot husväggen. En skylift flyttar sig med jämna mellanrum. Mannen som sitter i skyliften målar med en roller.  Bilden föreställer en person som har sitt ansikte dolt av växter. Bakom personen finns en vit rektangel. Det är Nässjös andra väggmålning efter att man inlett förra året med att bjuda in dem belgiska konstnären ROA som gjorde en stor fågel på en central vägg. I år bjöd man in Borondo som räknas till de stora inom Street Art. Han kommer från Spanien och är 25 år. Street Art är en term som används om konst som görs på offentliga platser. Det är ett samlingsnamn för en massa väldigt olika konstformer som till exempel affischkonst, Guerilla Gardening, Stickgraffiti eller Graffiti. Gemensamt för konstformerna är att det är olika uttrycksformer är att de ofta inte är beställda och är gjorda för att på något sätt förbättra eller förändra stadsmiljön.

Borondo jobbar med ett sätt att måla som mer liknar ett klassiskt måleri. Man ser att han har kunskaper i konsthistoria och han leker med och inspireras av äldre tekniker. Hans motiv är också mer klassiska som till exempel porträtt och torsoer.

Nässjös konsthallschef Lennart Alves berättar att när Borondo kom till Nässjö så ville han se omgivningarna och han frågade om svenska traditioner. Han fastnade för svenskarnas nära förhållande med naturen och deras firande av midsommar. Det är därför som han tagit med växterna i målningen och döpt den till ”Sju blommor”.  Växterna i målningen ser ut att hänga ihop med rönnarna framför och på vintern kommer den vita rektangeln spegla snölandskapet.

Borondo målar i en lite dovare färgskala. Väggarna åldras på ett värdigare sätt och så tycker Borondo att det passar väggmålningar bättre.
– Reklamen som finns överallt skriker ut sitt budskap och om jag målat i skarpa färger så hade bilderna inte synts.
Så du menar att om man talar tyst så lyssnar människor?
– Nu har jag inte talets gåva men det är exakt så jag menar.
Luktar personen på bilden på blommorna eller gömmer sig bakom dem?
– Jag vill inte svara på det. Jag vill inte tala om vad bilden föreställer utan lämna tolkningarna helt till betraktaren. Det är bäst när det är helt öppet för tolkning.

Monitor frågar om vi får ta ett porträttfoto på honom men han vill inte det. Inte för att han vill vara hemlig utan därför att han tycker att det skymmer hans konst. Att människor ibland kan vara mer nyfikna på hans utseende än hur hans konst ser ut.
Efter vårt besök vid väggmålningen på Mariagatan gjorde Borondo två målningar på glas på Nässjö stadsbibliotek.

Satsningen på fasadmålningar i Nässjö är tänkt att vara ett återkommande arrangemang där en ny konstnär får chansen att utsmycka en vägg varje år. Invigning av Borondos väggmålning kommer att ske lördag 5 september i samband med Matmarknaden.

Sju blommor
Borondo
Mariagatan, Nässjö
Invigning 5 september

Dan Nilsson 

Text och bild

Kråkshults revolutionära expressionist

Perioden efter det första världskriget innebar en ny politisk medvetenhet men också konstnärliga experiment och dekadans. Man ville ha en ny kultur och kreativiten sprudlade med expressionistisk film, kabaréer och jazzmusik.  Det var också en tid då Tyskland hade fått sin första demokratiska författning men det var också en period av hög arbetslöshet och inflation. Eric Johansson var en konstnär som befann sig mitt i detta. Han var född i Dresden av en svensk mamma och lämnad till fosterföräldrar. Det finns också en lokal koppling, han tillbringade somrarna i det ärvda huset i Kråkshult utanför Eksjö.

Expressionismen är en inriktning där avbildandet av motiv ger uttryck för konstnärens inre föreställningsvärld eller egna känslor. I Tyskland var expressionismen speciellt stor tiden efter Det första världskriget med många kända namn som Ernst Ludwig Kirchner, Otto Dix och Emil Nolde.
Utställningen inleds med kritteckningen ”Demonstration”, där en mängd människor med upprörda och förvridna ansikten vandrar under röda fanor. I Dresden där Johansson växte upp fanns det en lång tradition av arbetarkamp och han var aktiv i bildandet av ett revolutionsråd i akademin. I flera andra av hans bilder märks det politiska engagemanget som till exempel ”Industrialisten” där en äldre man med mustasch är porträtterad med ett litet hakkors på kavajslaget.

Utställningen rymmer också motiv av en annan karaktär. Det är studier av muskulösa män, gycklare, och flera närgångna porträtt. Spännvidden är stor både stilmässigt och tekniskt där det är oljemålningar, akvareller, teckningar och träsnitt.  Man undrar ju lite över historien bakom bilden ”Selbstmorderin”, som föreställer en kvinna som hoppar ut från ett fönster. Är det ett skildrande av en verklig händelse eller är det ett uttryck för känslor som konstnären känner?

När nazisterna tog makten 1933 blev situationen för Eric Johansson allt mer besvärlig. Förutom att han hade en revolutionär bakgrund så var han gift med en kvinna av judisk börd. Nazisterna anordnade 1937 en konstutställning med konst som de ansåg var degenererad och Eric Johansson var representerad på den. De kallade den för ”Entartete Kunst” och han var ende svensk i sällskap med många konstnärer som idag anses som de största i konsthistorien. Några av de andra var Marc Chagall, Paul Klee, Piet Mondrian och Max Ernst. Efter en del umbäranden flydde Johansson till Sverige och en stor del av hans konstnärliga produktion försvann.  Han bosatte sig så småningom i Täby och hans konst nådde inte samma höjder som under mellankrigsåren.

Det är berömvärt att man fått en utställning som mycket väl hade kunnat ställas ut på de stora museerna i Stockholm. Det är inte bara en konsthistoriskt intressant utställning utan också en utställning som på sitt sätt skildrar historierna bakom i ett omvälvande skede i Europas historia.

Den urartade svensken
Eric Johansson – revolutionär expressionist
Eksjö museum
23 maj – 6 september

Dan Nilsson 

Text och bild

 

 

En plats för konstmöten

Lukten av tjära är det första som möter en när man kommer fram till Mariannelunds station. De kommer från Susanne Demånes nytjärade skulpturer som står på grusplanen mellan husen. Konsten är utspridd på flera platser. Det är en blandning av konstnärer och stilar. Tågen stannar inte som förr i Mariannelund så därför har stationen annekterats för kulturändamål och något av ett nav i Visit15:s verksamhet.

Tomas Ivarssons ljusskulptur ”Transparens” lyser violett mot det mörkt målade Godsmagasinet. Ett verk som kanske bäst kommer till sin rätt lite senare på kvällen.

Åsa Herrgård har gjort en skulptur som hänger i taket på Godsmagasinet. Det är lite rangligt och ömtåligt gjort av bambu, papper, bivax och plexiglas. Inspirerat av båtflyktingarnas båtar ”Att fly är inte att resa” kallar hon den. Avlång och lite cigarrformad påminner den också om en zeppelinare som tyst flyger iväg över himlen.

Konstnärerna Lisa Jeannin och Rolf Schurmanns ställer ut stora fotografier som är fästa vid ett litet skjul som ligger i din lilla dungen bredvid stationen. De har arbetat utifrån ett par släkthistorier där en fransk medeltida riddare ”Chevalier Jeannin möter ängeln Mikael”. Bilderna är också del av en film som man spelar in i Frankrike. Bilderna som är tagna i Bretagne smälter in i miljön kring dem. Gränserna flyter samman mellan då och nu, Frankrike och Mariannelund.

Konsthall Betel är namnet på en nedlagd kyrka som numera är utställningshall. Konstnärerna som ställer ut är svenska och kinesiska. Många av verken behandlar samtidens politiska händelser framför allt i Kina men också Sverige.

Filmen ”Lycka, en femårsplan” visas i ett litet chockrosa rum som är uppbyggt i konsthallen. Det uppstod för några år sedan prat om att man mätte lycka precis som BNP i olika länder. Danmark låg på nummer ett och Sverige på nummer sju. I filmen kommer en framtidskommission från Kina till Mariannelund och ska ta reda på varför de är lyckligare än kineserna som ligger på plats 112. Arbetet med filmen har varit en blandning av dokumentär och idéer från flera kinesiska konstnärer som är med i filmen. Konstnären Janna Holmstedt och dokumentärfilmaren Karin Wegsjö var de som regisserat och filmat i Kina och Sverige. Det är poetiskt, absurt och tankeväckande.

I entrén finns ett videoverk av den kinesiske konstnären Luo Fei. Han slår på sitt bröst medan han ropar ”Folkrepubliken Kina”. Han inspirerades till detta av händelsen då Ordförande Mao utropade Folkrepubliken Kina på Himmelska Fridens torg 1949. På den tiden var högtalarna lite sämre än idag och det uppstod ett vibrerande ljud. För några år sedan kom konstnären på att det lät ungefär likadant när han slog sig på bröstet medan han ropade. Först gjorde han det som ett skämt men det är inte längre så med en alltmer laddad atmosfär i Kina.

På Betels övervåning har Samuel Sander ställt ut bilder och en installation. Det är trasigt, det är spillror och det är utbrända ruiner. Över detta vakar ett stort svart kors. På golvet ligger en svart diskbänk och en liten blomma tittar fram från all bråten som en liten glimt av hopp.

Visit15 i Mariannelund är ett projekt som påbörjades förra året som Visit14 och i det ingår att konstnärer från Sverige, Norge, Kina och Storbritannien skapar platsspecifika installationer i en skog, en järnvägsstation, en 1700-talsby eller en före detta kyrka. Kinesiska konstnärer har också under en period varit boende för att få arbetsro på den svenska landsbygden. Det är också möten mellan äldre hantverkstraditioner, modern design och samtidskonst.

Konsthall Betel
Karin Wegsjö, Janna Holmstedt, Xue Tao, Luo Fei, Maria Ängqvist Klyvare, Samuel Sander, Janeric Johansson.
30 maj - 15 augusti

Mariannelund Station
Lilla konsthallen: Dan Fröberg, På andra sidan spåret: Tomas Ivarsson, Godsmagasinet: Inger Södergren, Carina Andersson, Åsa Herrgård

14 juni - 15 augusti

Dan Nilsson
Text och bild

 
 

En extremfotograf i Tranås

En hyllning till allt det normala säger Karl Larsson om sina fotografier som visas på Eriksbergs museum i Tranås. När man besöker Tranås så är kanske den bild man får mer representativ för Sverige och svenskarna än vad den bild man får om man besöker Stockholm.
En mängd små bilder. En väldigt stor mängd bilder har han tagit. 17724 stycken för att vara exakt.

– En dokumentation av vardagen, kan man väl säga att det bygger på. En massdokumentation. Det är lite frågeställningar kring hur viktiga bilderna är individuellt kontra det kollektiva och hur vi bygger upp våra liv kring mönster. Vi gör ofta liknande grejer. Vi vill gärna ha mönster. Vi vill gärna äta samma tid, vi vill gärna ha tre mål mat, gå upp en viss tid och gå och lägga oss en viss tid, säger Karl Larsson.

En av bilderna är tagen vid en utsiktsplats i Tranås. Staden glöder och ser stor ut. I förgrunden finns ett högt träd. Förr i tiden har det varit en dansbana där. Det kallas för Höganloft.
– Det är väl också att utforska grejer som inte är centrum. Det är inte Göteborg, Stockholm, Malmö eller London. Det är överallt det händer. Också det tråkiga kan vara kul. Vardagsdramatiken, det man går förbi varje dag, det händer något där. Att kunna vara på en plats lite längre och vara och jobba. Att skapa min känsla, min stämning av en bygd eller en stad, berättar han vidare.

Konstnären i köket på Kultivera konstnärsresidens

Karl Larsson var en av deltagarna i Kultivera konstresidens i Tranås förra sommaren och är nu tillbaka bland annat för att göra den här utställningen.
– Det är mer spår av människor än människor. Det är inte så mycket människor som jag fotograferat. Det är i alla fall inte något som jag tycker är så viktigt för skapa stämningen av Tranås, säger Karl Larsson. Han tycker ändå att det är förhållandevis mycket människor på stadens gator och torg.

Många konstnärer söker sig utanför storstadsregionerna och det är en av fördelarna med konstnärsresidenset i Tranås. Det ger möjligheten för konstnärer från hela världen att för en begränsad tidsperiod att bo och arbeta i en mindre stad.
– Det är väl egentligen svårt för städer som Stockholm, Göteborg, Malmö eller Jönköping att konkurrera med megastäder som Berlin eller London. Det som är exotiskt med Sverige är att det är sådana stora ytor, det är sådana volymer där det är tomt, eller nästan tomt, i jämförelse med megametropolerna.

Vissa bilder har han letat efter motiv som inte är vackra men det finns ändå något som är tilltalande. Det kan vara smutsiga industriområden, bakgårdar och gator. Han har ändå hittat något som är tilltalande. Det kan vara kompositionen eller färgerna. Det kan vara något speciellt med platsen.
– Jag vill gärna skapa en nyfikenhetskedja av att man börjar kolla på saker på ett nytt sätt.

Karl Larsson: Av Tranås För Tranås
Eriksbergs Museum
Storgatan 54, Tranås
17 april – 8 maj 2015

Kultivera kulturresidens
Karl Larssons hemsida

Dan Nilsson

Text och bild