Vad är ett hem?

När är ett hem ett hem? Det var frågeställningen när Abir Boukhari skulle kuratera utställningen på Nässjö konsthall. Hon ställde frågan till olika konstnärer. Vad är känslan av ett hem. Vad är ett hem för dem? Abir Boukhari är chef för AllArtNow som är det första centret för samtidskonst i Syrien. Konstnärerna kom ifrån olika delar av världen och deras svar var också väldigt olika.

Diana Jabis verk ”Home Sweet Home” påminner om en traditionell bonad, fast den är gjord på traditionellt arabiskt sätt med guld och svart. Föreställer det gamla Damaskus stadskärna. Det är hemkänslan för henne. Men det Damaskus finns inte längre och Diana bor i Spanien. Diana Jabi har berättat att Damaskus inte är vad hon minns det som och många av gatorna kanske inte finns längre. Det är en mental bild av Damaskus. Diana Jabi var under sommaren 2016 deltagare i konstnärsresidenset i Kultivera i Tranås.

Är vår bild av ett hem en känsla av trygghet? Är det en mental plats där vi samlar våra minnen, hur flyktiga de än är?
I verket ”Cold Breath” av den syriska konstnären Muhammad Ali är det en flyktighet som visas. Det ser ut att vara en spegel med imma på. En osynlig hand skriver och ritar saker i imman. Den simulerar att man andas på en spegel. Egentligen är det en teveskärm med en speglande folie som man har på fönsterrutor ovanpå. Hela verket gjordes på plats i Nässjö. Kanske tur eftersom där finns kunskap och snickerier så att man kunde göra det ganska snabbt.
Aissa Deebi, som är palestinier, hade sagt till Abir att han hade ingen känsla för hem och det fanns ingen plats han kallade hem. Han har bott i USA i många år och bor numera i Schweiz. När hans mamma dog insåg han att det var mamman som var hemmet. Hans fasta punkten i hans tillvaro var mamman. Han har tagit självporträtt med sin mammas huvudduk från olika sidor. Nedanför ligger en tegelsten som symboliserar hemmet, det fasta eller fysiska.

Cecilia Hultman beskrev själv sitt verks som något mitt emellan en skattkarta och en deckargåta. Hennes bakgrund är tecknare vilket man ser på ett par blyertsteckningar. Hon bygger upp verken som en gåta. Ju mer man tittar på verken ju mer ser man att det finns länkar mellan olika delar. Genomgående i hennes verk är växelverkan mellan varm och kallt, lätt och tungt, runt och kvadratiskt. Teckningen har ett skyddspapper omkring sig som sedan går igen i måttbandet som i sin tur har ett gummiband omkring sig och så vidare. Det kan också vara skuggor och andra linjer. Färger som motsvaras på andra sidan. På en liten lapp av rutat papper står det ”This too shall pass”. Det är ett uttryck som förekommer hos olika sufiska diktare och tillskrivs ofta en persisk kung. Man ska tolka det som att alla materiella förhållanden- positiva som negativa - är förgängliga. Ventilationsluckan som man på konsthallen sett som ett problem för att den är i vägen har hon förstärkt. För Cecilia handlar det om att ordna föremålen så att det blir en hemkänsla. När hon kom till Konsthallen första gången hade hon en massa föremål i en bananlåda som hon plockade upp.

Elena Luptak är en slovensk konstnär. När hon fick frågan om hemmet så gjorde hon en film för den här utställningen. Naturen är en viktig plats. Det visar en kvinna som sitter ner filmad bakifrån.
Mafune Gonjo är en japansk konstnär som är verksam i Stockholm. Vad man än tar med sig när man reser så går det sönder. Det mest dystopiska verket av alla. En resväska i läder som är fylld av stavar av glas. Konstnären insisterade att verket skickades med vanlig post till Nässjö och som tur var så klarade det sig utan några skador. Kanske är det här en nyckel till verket att det gått genom en resa som hade kunnat krossa det helt.

Nisrine Boukhari “A Place of Abundance”. En fågels resa. Böcker som ligger i sand. Tolv böcker ligger utspridda på en sandhög. Det är en linje är ritad så att böckerna binds ihop. Linjen fortsätter på uppslaget i böckerna. Sanden skapar en känsla av förgänglighet – man tänker på uttrycket att skriva i sanden. Då blir bara bitarna som är i böckerna kvar när linjerna i sanden suddats ut.

Alfadhels fotografier är uppsatta som en mindmap. Det är en bild på ett arabiskt bröd. Bilderna är associativa. Ett fotografi som föreställer ett nålbrev och så har han skrivit under att det är ett självporträtt. Några bilder förmedlar en slags humor. En soffa som ser ut som att den stått utomhus i decennier med texten ”A diwan for your relax”. Men också allvar en bild visar personer som sitter på en trottoar och en ligger och sover på gräset. Texten ”Fraternité, egalité” står under. Ordet för frihet fattas för att det ska vara Frankrikes motto.

Att vi upplever ordet ”hem” olika är kanske inte så konstigt då det är beroende av våra erfarenheter, ändå är det för oss som bor och lever i fred och frihet ofta något vi tar för givet. Kanske är det för många människor mer och mer ett tillstånd än en plats.

Nohome as a Pattern of Life
Alfadhel, Muhammad Ali, Nisrine Boukhari, Aissa Deebi, Mafune Gonjo, Cecilia Hultman, Diana Jabi, Elena Luptak. Curator: Abir Boukhari
Nässjö konsthall
4 juni - 13 augusti 2016
Nässjö konsthalls webbsida

Dan Nilsson

Text och bild

 

 

 

Vad andra inte ser – när konstnärer undersöker en svensk småstad

Fem konstnärer sitter runt bordet på Kultivera i Tranås.  De har fått möjlighet att bor och arbeta där i en månad. Konstnärsresidens (på engelska: Artist in Residence) är ett sätt för konstnärer att under en begränsad period ha tillgång till boende och ateljé som ett stipendium. Kultivera i Tranås har bedrivit konstnärsresidenser sedan 2013.

Seher Uysal kommer från Istanbul i Turkiet. Hon har varit på Kultivera tidigare som konstnär och är nu tillbaka som samordnare för den här gruppen. Hon framhåller styrkan med konstnärsresidenset i Tranås.
 – Det finns inget krav på något färdigt resultat utan tonvikten är lagd på research eller konstnärliga experiment istället. Många av deltagarna tycker att det är skönt att slippa den pressen. Det är ändå en del konstnärer som ställer ut.  
En annan sak som hon framhåller är att det är en blandning av svenska och internationella konstnärer. Intresset bland konstnärer har ökat för att söka sig till Tranås och konstnärsresidenset. I år var det 118 sökande. Förutom Seher Uysal är det fyra konstnärer; Diana Jabi med ursprung från Syrien och Rumänien, Martin Holm från Västerås i Sverige, Jolene Mok från Hong Kong och Rashanna Rashied-Walker från USA.

Diana Jabi säger att även om de inte blir igenkända på stan så har hon märkt att människor i Tranås känner till att det finns en grupp konstnärer där. Hon har ganska nyligen haft en utställning på Rum 203, Länsmuseet i Jönköping. Hennes arbete rör sig kring kartor över städer där hon bott. De bygger på hennes minnen av städerna. Det är en diptyk av två städer där hon bott. Det handlar om att äga platsen. Damaskus och Barcelona. Hon har också bott i Bukarest. Det handlar om att åter uppleva minnen. Till viss del blir det fiktivt. Men hon understryker att det är hennes berättelse. Just nu är det Damaskus och Barcelona som hennes konst berättar om. Det kanske blir konst om Tranås någon gång i framtiden.
 – Jag skapar ett arkiv av Tranås. Det kanske blir något längre fram.

Martin Holm återknyter till ett gammalt konstverk från 2014 ”Brave New World Order”. Han arbetar med collage och installation. Han tar vistelsen på Kultivera som en tid då han kan arbeta i ateljén. Det blir en vernissage den 29 maj av verket som han jobbar med nu. Ett collage av kartor och andra bilder som klistras på sexkantiga träskivor. Dessa kan sedan läggas som ett pussel.
– De flesta ser inte hur många olika bitar collaget består av. Det har tagit många år att bli så här bra på att få färgerna att smälta ihop, säger Martin Holm.
Eftersom han är mitt i arbetet så kan han inte svara på om placeringarna kommer att vara fast eller om de kommer att kunna flyttas. Det beror lite grand på platsen. På de nya modifierade kartorna kan Dalsland ligga bredvid Syrien. Det som han låter styra placeringarna är främst färgerna och kustlinjerna. I periferin på kartan finns det andra bilder.

Jolene Mok växte upp i det brittiska Hong-Kong. Hon har bott på flera residens på många platser i världen, många av dem på otillgängliga platser. Framför allt arbetar hon med videoinstallationer. Hon har inte tänkt göra något färdigt verk denna gång utan det är mest research. På en anslagstavla har hon skrivit en lång rad med idéer som hon håller på att utveckla. Hon planerar att komma tillbaka igen och göra ett verk om Tranås. Hon verkar ha hittat många saker som fascinerar i Tranås. Hon var på Pälsmuseet där en guide berättade om pälsens historia i staden. Hon fann också tåget, den lilla stadens stora antal av secondhandaffärer och en hög skorsten intressanta. När hon var på residens i Finland gjorde hon en videoinstallation av en hög industriskorsten. Ett verk som varade en halvtimme och bestod av sju filmklipp – ett för varje veckodag – som visades simultant.

”I do nothing extraordinary really 
I only highlight what others might fail to see”

Det citatet finns på Rashanna Rashied-Walkers hemsida. Den meningen är kanske en sammanfattning av hennes mål med konsten. Hon jobbar också i en mängd olika tekniker. Det är video, artist book, spoken word och performance. Under tiden i Tranås har hon lett vandringar i Tranås ”What comes of walking”, under sju dagar, varje dag med ett nytt tema. Den 24:e var temat ströva/lunka för behag. Vi var tre personer och vi gick och pratade om allt möjligt. Vandringen gick genom staden och genom skogsgläntor. Det måste varit årets hittills varmaste dag. Vi stannade i ett villaområde och Jolene Mok, som också vandrade med oss, visade oss en kattrappa som gick upp till balkongen på ett hus. En annan av dagarna hade Rashanna en vandring där man skulle fokusera på andningen.
Rashanna Rashied-Walker har tidigare gjort verk där hon målat en ruta vit på marken och sedan filmat skuggorna av grenar och blad som rör sig i vinden. När hon bodde i norra Finland fotograferade hon tallar med snö på med en svart bakgrund. Hennes konst söker ofta efter poesin i naturen och vardagens trivialiteter. Saker som man ofta inte ser längre.

Kultiveras konstnärsresidens erbjuder I första hand två saker, tid och rum för en konstnär att utöva sin konst och ett speciellt sammanhang som genomsyras av deras konst. Smålandsregionen har en speciell skönhet och landskapet förstärker en känsla av kreativ plats och tidpunkt men det finns inte något krav på att deltagarna arbetar med den fysiska platsen. Residenset befinner sig inte på en speciell industri, organisation eller byggnad. Man hoppas snarare på att den befinner sig i en anda av interkulturell dialog, både fysiskt och kreativt och är den drivande kraften i skapandet av Kultivera i staden Tranås, en kulturell organisation hängiven åt utvecklandet av ett internationellt utbytesprogram i regionen.

Kultivera
Konstnärresidens maj 2016
Västra Järnvägsgatan 13, Tranås

Dan Nilsson
Text och bild
(Bilden på Rashanna Rashied-Walker - Kultivera, Bilderna på Martin Holms konstverk- konstnären)

Lekfullt och respektlöst i Vetlanda

Helene Billgren och Stefan Uhlinder var klasskamrater när de studerade på Valands konstskola. 1985 ställde de ut på elevgalleriet Rotor. De upptäckte då att de hade personkemi. Genom åren som gått har bägge två var och en på sitt håll gjort karriär som konstnärer. De har dock hållit kontakten och gjort ett flertal utställningar tillsammans. På Vetlanda museum ställer de ut med en blandning av nya och gamla verk.

De har trots detta olika uttryck. Helenes konst är enligt henne själv ”trashigare” medan Stefans konst är mer dekorativ med mycket naturinfluenser. Stefan är färgglad medan Helene är mer sparsmakad i färgvalen. De har en likhet i att det finns en lekfullhet i verken men det är mer en attityd till konsten än en formlikhet.

Stefans bilder ser ut som tapeter i en barnkammare. Med små föreställande bilder. Det är en tavla med små scener. Någon som tittar på sin brevlåda. Andra påtar i trädgården. Människor som befinner sig på små lossryckta jordbitar – som öar som svävar på himlen. Det är växter med stora blad och rötter. Det är andra som mer ser ut som tyg av Josef Frank med slingerrankor och bikupor.
I verket ”Parken” som består av 11 delar har varje bild en växt avbildad. Det är som en flora eller en rad skolplanscher med växter. Bilderna består av collage av färgat papper. De befinner sig på gränsen mellan realistiskt återgivna växter och fantasiväxter.

Helene Billgrens bilder ger ett punkigare uttryck. Hon har tagit ett grafiskt blad med ett par flickor och i flera versioner ritat, målat och klistrat på detaljer. Det är bitar med bast, guldlamé eller mässingskedjor som inramar bilderna. Vissa av de grafiska bladen känns det som att hon tyckt att de var för fina och att de måste smutsas ner. Helens flickor är diffusa väsen. De är lite suddiga och oftast vänder de sin blick mot något annat än betraktaren.
Hennes verk ”Ecran” ser ut att vara ett suddigt fotografi som är tapetserat på väggen. När man går en bit ifrån och ser den i lite vinkel så ser man ansikten.

Trots att verken kommit till under en längre period så är utställningen ändå väldigt sammanhållen. Det känns som att de två konstnärerna har en gemenskap i sin respektlöshet. Kanske är detta ett arv från när de gick på Valand när en av de stora konstriktningarna var postmodernismen. En av de viktigaste sakerna inom postmodernismen är upphävandet mellan etablerade motsatspar som finkultur och kitsch eller allvar och lek. Helene Billgren återanvänder från sina egna bilder och plockar inspiration från saker hon hittar på loppisar. Stefan Uhlinders bilder liknar mer och mer tapeter och brukskonst. Där en förförisk yta ligger ovanpå en drömvärld som inte är utan faror. En värld där vi väntar på ett brev som förändrar vårt liv, eller där vi bor i bungalows i träden.

Text och bild

Dan Nilsson

BU Winter 2016
Helene Billgren och Stefan Uhlinder
Vetlanda museum
27 februari – 3 april 2016

En vandring i morfaderns mörka fotspår

Stefan Otto upptäckte att hans morfar hade varit nazist under andra världskriget när han tömde sin mors bostad inför att hon skulle flytta till ett seniorboende. Bland all bråte och kartonger fann han en mängd foton och dikter med naturlyrik. Dikterna var daterade och hade också platsangivelser. Det här var en person som han mindes som en snäll och trevlig person.

Morfadern bodde i den tyskspråkiga delen av Tjeckoslovakien som kallades för Sudetenland och när Tjeckoslovakien avträdde den delen till Nazityskland 1938 vid Münchenöverenskommelsen så jublade han. Morfadern hade passerat fyrtio när kriget bröt ut och blev därför placerad på en båt som transporterade olja på Donau. Han hamnade inte i något stridande förband. Det var i samband med att Rumänien 1944 bytte sida under kriget som han arresterades och överlämnades till ryssarna. Efter kriget när Europa var lagt i ruiner så vandrade morfadern från södra Rumänien genom Europa på jakt efter sin hustru och dotter – Stefan Ottos mamma. Det var inte förrän 1948 som han återsåg dem.Under resan mot Sverige skrev morfadern dikterna och på det sättet kan man följa honom på hans väg. Efter kriget försörjde sig morfadern som vaktmästare, grafolog och statist i olika svenska filmer.

I utställningen ingår en mängd foton och dikter som morfadern skrev. Den litterära kvaliteten vill Stefan Otto inte ta ställning till. Man har också lämnat dikterna oöversatta. Vissa saker verkar väldigt vanligt och trivialt medan andra saker smyger sig på betraktaren. Som när morfadern skrivit att det var sex svåra år och talar då om 1942-1948. Det säger en del att han inte räknade krigets inledande år till de svåra åren. Utställningens titel är Traumwunsch som också är titeln på en av dikterna. Det betyder önskedröm.

På en stor videoskärm projiceras bilder av en stad i förfall. Man ser inga människor, det är tomma gator. Det är ett långsamt panorerande. Sakta faller det som rök i olika färger från himlen. Filmen ackompanjeras av entonig musik som har något drag man känner igen från filmer om andra världskriget. Filmen ”Descent” är gjord på ett ganska annorlunda och innovativt sätt. Stadsmiljöerna är målade modeller som befinner sig i en vattentank och röken är färg som släpps från ytan. Eftersom det aldrig förekommer några luftbubblor så bevaras illusionen att det är en riktig stad. En stad utan liv men i ett förfall där människorna lämnat avtryck i former av affischer och graffiti.

Ett annat verk är vänt ut mot fönstren. Stefan Otto har målat över och lagt några av morfaderns fotografier ovanpå varandra. Morfaderns liv finns i olika lager och vissa saker är dolda. För att bevara fotografierna är det plexiglasskivor mellan. Stefan Otto arbetar ofta med minnet som tema och här är det tydligt. Där vissa bitar fått en personlig omtolkning och andra detaljer skyms eller är otydliga.

Utställningen är också i flera lager. Det är en berättelse om en man som hamnar i ett stort och väldigt mörkt skeende i mänsklighetens historia. En person som hamnar på fel sida. Man ställer sig frågan om han är oskyldig eller skyldig till något brott. Är kanske hans brott att han bara stod vid sidan och såg på. Ett annat lager av utställningen för in den i samtiden. På ett stort porträtt av morfadern har Stefan Otto lagt in bilder från media både från kriget i Tyskland och från den svenska samtiden. Det mesta handlar om nazism, högerextremism och invandrarfientlighet. Det är förstås inte en helt entydig bild man får och det finns fler likheter med samtiden som komplicerar det. Morfaderns långa vandring genom Europa letandes efter sin hustru och barn låter också bekant för vår samtid.

Stefan Otto är en svensk konstnär född 1969 och utbildad på Konsthögskolan i Stockholm. Han har haft en mängd separatutställningar i Norden.

Traumwunsch²
Stefan Otto
16 januari – 20 februari 2016
Nässjö konsthall

Text och bild
Dan Nilsson

Molnmetaforer och trädgårdsarkeologi

Kristina Gadhs utställning på Tändsticksmuseet är hennes första separatutställning på tio år. Hon har med ett poetiskt språk satt ihop en utställning som fascinerar. En liten skulptur föreställer den ryske poeten Vladimir Majakovskijs dikt ”Ett moln i byxor”. En dikt där poeten förutspår att han ska bli den kommande revolutionens poet. Att hans rappa och telegramartade poesi fortfarande inspirerar beror kanske delvis på att han dog ganska ung och inte kan belastas med hur Sovjetunionen blev senare.

I två montrar har Kristina Gadh lagt olika saker. I den första är det saker hon hittat i lådor hos äldre släktingar. Det är något som ser ut som en syl. En sak som ser ut som en kam i ett mjukt material. Efter en diskussion med andra utställningsbesökare visar det sig att det var en sak som man använde förr för att ta bort fläckar. En lite dos har en lite handskriven etikett på sig: Smånubb. Det är beslag och en liten nål från SJ. Det är ganska obetydliga föremål men tillsammans skapar de en bild av en person som lämnat sakerna efter sig.

I en annan monter ligger saker som Kristina Gadh grävt upp utanför sitt hus – som är den gamla stationsbyggnaden i Norrahammar. Det är rostiga saker; en hästsko, handsmidda spikar och saker som ser oformliga ut som det inte går att begripa vad det är. Här är historien längre bak och ännu mer otydlig. Det blir bara fragment och den tydligaste slutsatsen vi kan göra av sakerna är att de är spår av att det bott människor på platsen i hundratals år.

I ett avskilt rum står en installation. Jag associerar till en rund kultplats från rymden med fluorescerande spröt som sträcker sig uppåt. En suggestiv musik låter i bakgrunden. Musiken är gjord av Magnus Lundberg speciellt för utställningen. Mina associationer träffar åtminstone delvis rätt. Kristina Gadh berättar att det är en landningsplats för moln. Det kan vara alla former av moln allt från åskmoln till lätta sommarmoln. Hon ser det som en metafor för livet och i stolarna kan man sitta och meditera över det.

En liten skulptur av en kvinnlig djävul som ser så snäll ut att man snarare förväntar sig att den sitter på ett moln än bland svavel och eld. Den heter ”Den lilla hondjävulen” och var med på utställningen ”Hemskheter” redan 1994. Hennes medutställare var den gången skräcktecknaren Hans Arnold och elektronmusikern Ralph Lundsten.

Kristina Gadhs utställning är både äldre saker som hon ställt ut förut och nya. Det finns en lätthet och lekfullhet i utställningen som man kanske bara kan få till om man har lång erfarenhet som konstnär. Utställningen gör att man börja tänka på hur livet gestaltar sig om, slump och förutsägbarhet.

Kristina Gadh
”Saker som händer”
23 januari – 28 februari 2016
Tändsticksmuseet, Jönköping

Text och bild

Dan Nilsson

 

 

Samtiden finns under ett snabbköp

Nu har Jönköping fått en konsthall. Det är därför dags att summera den första tiden på Österängens konsthall.

Den första utställningen var tre stycken videoverk med Johanna Billing. Första videoverket heter ”Pulheim Jam Session”. Att hamna i en bilkö är för de flesta välbekant och frustrerande. Kanske är det därför som det blir intressant som medel att avslöja sociala strukturer. När Johanna Billing gör en film om en bilkö så är det inte en dokumentär utan ett fullständigt orkestrerat drama. I filmen deltar ett 60-tal bilar. Bilarna stannar. Det är en landsbygdsväg vid ett sädesfält. Passagerarna börjar göra saker. Man stiger ur bilen, en far läser högt ur en bok för sina barn, en flicka skriver ett sms. I bakgrunden snurrar en rad vindkraftverk. De finns ett lugn i det som händer. Efter en stund så inser jag att det normala hade varit att bli frustrerad och arg över att bilarna står still.
I filmen spelar Edda Magnason på en flygel som står i en lada. Hennes musik är sökande och improviserande.
Anna Billing har också en teknisk kvalitet som gör att det nästan liknar en musikvideo eller reklamfilm. Det märks också att hon jobbat med musik eftersom den spelar en stor roll i hennes filmberättande. I videoverket ”I’m Lost Without Your Rhythm” är soundtracket en blandning av improvisation och en nyinspelad tolkning av låten ”My Heart” av vokal- och trumduon ”Wildbirds and Peacedrums”. Det verket utgår ifrån dansimprovisationer med amatördansare och dramastudenter i rumänska Iasi. Den svenska koreografen Anna Vnuk har gjort koreografin. Utgångspunkten har varit ett utforskande av vardagliga rörelser där man plockar upp rytmen från musiken. I en scen sitter ett antal unga män och kvinnor i en sal och skriver på gamla Olivetti reseskrivmaskiner. Det blir ljudet och rytmen som blir viktigt. Att man kan använda skrivmaskinerna till det skrivna ordet känns som om det är något som gått förlorat i historien.

Konsthallens andra utställning var Patrik Svedbergs bilder av ett pilträd som står på den strand i Huskvarna som brukar kallas för Oset. Bilderna har han tagit från exakt samma plats men det är små variationer som väder, tid på dagen och människor och djur runt omkring som har skiftat. Det här projektet som han kallar för “The Broccoli Tree”, har fått en stor uppmärksamhet på Instagram med många tusen följare. Varför just dessa bilder blivit virala är svårt att säga men onekligen säger det något om vår samtid. Kanske är det vardagligheten och dess berättelser som lockar.

Den tredje utställningen är ”Konst i datorn!”. Hallen är fylld med stationära datorer som visar olika verk. På en dator leker spelarna i Counterstrike en klapplek istället för att skjuta varandra. Det är Jesper Andersson och Britta Forestiers video ”Playmates”. I en annan video har en person hamnat i en glitsch och hakar upp sig hela tiden medan övriga världen rullar på som en film. På väggarna en rad med porträtt i svartvitt på unga män. Det är handtryckta fotogravyrer som föreställer professionella Starcraft2-spelare. Ett verk där en ganska gammal teknik avbildar personer som håller på med något relativt modern och flyktigt. Verket är gjort av Valerie Schmidt och Patrick Wagner. Verken befinner sig i den moderna medievärlden det nu är dataspel, Youtube eller annan digital värld. Det som nyss var skräpkultur kommer in på konsthallen. Det som är fiktion är verklighet. Soldaten i dataspelet har en historia precis som om den var verklig eller är det ett riktigt krig som bara ser ut som ett spel? Människorna på Youtube ställer villigt upp och dansar till musiken. Det här är bra och samtida och det passar en lokal som Österängens konsthall som befinner sig mitt i ett miljonprogramområde under ett snabbköp.

Det är en bra start för Österängens konsthall och vi ser fram emot de kommande åren…

Österängens konsthall

Taking Place 

Johanna Billing

03 Okt — 08 Nov


The Broccoli Tree

Patrik Svedberg

11 Nov — 22 Nov


Konst i datorn!

Natalie Bookchin, Joseph DeLappe, Beatrice Orlandi, Lode Kuylenstierna, Patrick Wagner & Valerie Schmidt, Lidia Sigle, Jonas Westlund, Anna-Karin Rasmusson, Eden Mitsenmacher, Jesper O. T. Andersson & Britta Forestier, Milos Trakilovic & Nora Turato, Nils Gunnars och Victoria Verseau

27 Nov — 17 Jan

Dan Nilsson


Text & bild